Irländarna använde i år för tredje gången formatet som hittills gett oss två gångerJedward i Eurovision Song Contest - man gav fem nationella musikprofiler uppdraget att plocka ihop vars ett paket av låt och artist och sedan fungera som mentorer för dem fram till finalen. Den här gången vann bidraget som coachats av producentenStuart O'Connor; Ryan Dolan och hans Only Love Survives som tog hem en knapp seger som juryns tvåa och tvtittarnas favorit. Nordirländaren Dolan har pysslat med musik länge, men när han nu går från att fungera som förband åt t.ex. just Jedward är det första gången han når en större publik.
Only love survives var min favorit i den annars rätt tunna irländska finalen, trots att numret hade en hel del brister. Dolan var inte hundra procent tonsäker, vilket inte blev bättre av en kör som gjorde sitt bästa för att sabotera sången - samtidigt som en tvstudio aldrig kan göra en låt av den här typen rättvisa. Kan de här bitarna fixas - och det borde inte vara en omöjlighet - tror jag det finns riktigt goda chanser till en mer än hyfsad irländsk placering i år. Låten känns modern och eurovisionvänlig med sitt universella kärleksbudskap, Ryan framstår som boy-next-door-sympatisk och tempoväxlingarna bidrar till att ge låten en bit mer nerv än man annars förknippar med den här typen av pop. Jag tippar att irländarna åtminstone lyckas fixa låten och Ryan till tillräckligt vettig skepnad för att ta sig till final. Hur bra det går där lär bero på hur väl man lyckas ta tillvara låtens potential på scenen i Malmö.
Det ekonomiska krisläget på Cypern gjorde att man länge tvekade om deltagande i årets upplaga av Eurovision Song Contest. Till slut löste sig dock situationen genom att man lyckades engagera sponsorer (vilka det är framgår väldigt snabbt i videon nedan) som står för den ekonomiska biten av kalaset - vilket resulterade i ett internt val av sångerskan Despina Olympiou, en 38-årig cypriotiska med en lång karriär och framgångar både på hemmaplan och i Grekland i ryggen. Hennes tävlingsbidrag An Me Thimase är skriven av Zinonas Zintilis och Andreas Giorgallis, som båda redan har stått bakom vars ett cypriotiskt eurovisionbidrag, 1998 respektive 1996.
Balladen An Me Thimase handlar om saknaden efter en älskad och längtan efter att få denne tillbaka - vilket ju kommer att gå de flesta förbi i Malmö eftersom den sjungs på grekiska. Jag är vanligtvis den förste att förorda att deltagarländerna sjunger på sitt eget språk, men i det här fallet är jag rädd att just det kommer att ligga cyprioterna i fatet i Malmö. Låten är visserligen en snygg komposition och Despina kan definitivt leverera den, men när den aldrig riktigt tar fart hade den åtminstone behövt en begriplig text för att ha en chans att gripa tag och lyfta den över mängden. Kul att Cypern trots allt kunde delta i år - men den här gången blir det ingen cypriotisk finalplats.
Efter att ha vunnit den första upplagan av belgiska The Voice förra året utsågs internt den artonårige Roberto Bellarosa till årets belgiska representant i Eurovision Song Contest. Hans tävlingsbidrag utsågs sedan bland tre alternativ i en tvsänd liveshow - där Roberto tvingades uppträda trots en rejäl släng influensa. Hans sånginsats var i ärlighetens namn rätt bedrövlig och man undrade onekligen hur han lyckats vinna den där talangtävlingen året före. Vann gjorde i alla fall låten Love kills, skriven av finländaren Jukka Immonen och Iain James, en av upphovsmännen bakom Azerbajdzjans eurovisionvinnare härom året.
Sedan Love kills vann har den stuvats om, hottats upp och putsats till och en safari bland Bellarosa-klipp på YouTube bekräftar att han är en betydligt vassare sångare än vad han förmådde visa i den nationella finalen - faktorer som bidrar till att jag ser ljust på de belgiska utsikterna i Malmö, trots att oddsen just nu placerar bidraget i den absoluta botten av resultatlistan. Love kills är ingen eurovisionvinnare, men en rätt skön och hyggligt up to date popbagatell som i kombination med Robertos valpiga framtoning mycket väl kan skrapa ihop ett gäng poäng i Malmö. Mitt grundtips blir att han med knapp marginal faktiskt fixar en belgisk finalplats - om nu den där flunsan var en engångsföreteelse.
Tvtittarna hade hela röstningsmakten i årets serbiska final i mars, vilket kanske förklarar årets serbiska val. Finalen vanns nämligen av trion Moje 3 bestående av hela prispallen från serbiska The Voice som gick i mål bara en dryg månad innan serberna gjorde sitt eurovisionval - Mirna Radulović tog hem segern där följd avNevena Božović och Sara Jovanović i den ordningen. Deras tävlingslåt Ljubav Je Svuda (Kärlek finns överallt) är dessutom skriven av en av jurymedlemmarna i The Voice - Saša Milošević Mare.
Jag gillar nästan alltid Serbiens bidrag, men den här gången blev det helt galet när serberna gick till val. Känslan när jag hör Ljubav Je Svuda är att tjejerna fortfarande tävlar mot varandra snarare än uppträder som en grupp. Tre vibratomissbrukande solister som under tre minuter battlar om vem som är röststarkast i en substanslös och billigt producerad wailfest medan de åmar sig till en ursäkt till melodi. Tjejerna harju rösterna, men efter den inledande halvminuten orkar jag bara inte lyssna vidare på det omotiverade gapandet. Med flera goda grannar och sista startnumret i semin finns en del som talar för dem, men nä, jag vill inte tro att det här eländet når final.
Efter tre år på raken av misslyckade försök att vinna Lettlands uttagning deltog den här gången duon PeR för säkerhets skull med två bidrag i Dziesma. Båda tog sig till final och den ena, Here We Go, vann såväl juryns som tvtittarnas gillande till den grad att den vann finalen med högsta möjliga poäng. Duon med det märkliga namnet - PeR är en förkortning av Please Explain the Rhythm - startade som en trio för sex år sedan men är sedan två år alltså en duo bestående av Ralfs Eilands och Edmunds Rasmanis.
Here We Go kommer att bli en perfekt inledning av den andra semin! Den drivande och rättframma poplåten med ett beatboxsolo som unik säljpunkt lär garanterat höja stämningen från start i Malmö Arena - desto svårare känns det att bedöma i vilken mån den får tittare och jury att släppa ifrån sig röster och poäng. Kommer den att ligga kvar i minnet som semins rivstart - eller avfärdas den som banalt bröt med rappakaljatext? Själv tycker jag låten funkar hyggligt, men utan att lyckas stå sig i konkurrensen med starkare bidrag. Nej, grundtipset blir allt att det blir ännu en inte särskilt smickrande lettisk placering i år.
Temat i Crisalide (Vola) är personlig utveckling, från titelns puppa till den fulla potentialen som den flygande fjärilen - vilket också illustreras i låtens uppbyggnad. Under de två första minuterna är den en finstämd ballad för att sedan oväntat brista ut i händerna-i-luften-schlager, ett upplägg som visserligen känns rätt schizofrent, men som säkert lär få tvtittarna att vakna till hemma i tvsofforna. Frågan är vad de tänker när de vaknar... Många eurovisionfans med mig verkar ha lagt sig platt för låten - men jag är rädd att det här är lite för eurovisionish för att kunna bli särskilt mycket mer än just en fanfavorit i Malmö. Får man till ett smakfullt scennummer tror jag dock att Monettas utveckling från puppa till fjäril kommer att funka tillräckligt bra för en sanmarinesisk finaldebut i maj.
I mellandagarna meddelades från Makedonien att man internt utsett Esma Redžepova och Vlatko Lozanoski som sina representanter till Malmö. Mångsysslerskan Esma fyller 70 i år och har en milslång meritlista som bland annat rymmer 20 album, 9'000 konserter i 30 länder sex filmroller och dubbla nomineringar för Nobels fredspris för sitt humanitära och filantropiska engagemang. 27-årige Vlatko hördes först i den tvsända talangtävlingen Mak Dzvezdi för fem år sedan och har sedan dess etablerat sig som artist och vunnit flera prestigefyllda priser hemma i Makedonien. I februari presenterades deras tävlingslåt Imperija som dock snabbt drogs tillbaka efter stark kritik på hemmaplan, både på låten i sig och på videon som låten presenterades i. Istället ersattes den i sista stund med Pred Da Se Razdeni (Innan soluppgången).Jag tycker låtbytet är trist - Imperija var betydligt mer spännande och lyfte fram och förde samman de båda sångarnas särart på ett helt annat sätt än ersättaren lyckas göra. Pred Da Se Razdeni känns snarare som en balkanballad till ett beat framförd av Vlatko (som för övrigt uppträder under artistnamnet Lozano) där Esma dyker upp som en rejält udda körsångerska än som en lyckad duett. Resultatet är inte heltokigt, men jag tycker att man slarvar bort potentialen i det oväntade mötet. Med alla goda grannar i den andra semin tror jag det är rätt kört för Makedonien att nå final i år - appealen utanför de länderna är förmodligen rätt begränsad för Pred Da Se Razdeni.
Azerbajdzjan använde i år för tredje året uttagningsformatet Milli Seçim turu, en åtta veckor lång talangjakt med dagliga sändningar, för att plocka fram sin artist för Eurovision Song Contest. I finalen i mars förseddes de tio framvaskade talangerna med vars en originallåt, varav den 21-årige Farid Mammadov vann störst gillande hos tvtittarna och den röstande juryn med sin ballad Hold Me. Ballard står för texten tillsammans med Ralph Charlie Al Fahel medan musiken är komponerad av grekenDimitrios Kontopoulos som också låg bakom Sakis Rouvas This is the night 2009 och producerade Ukrainas Shady Lady med Ani Lorak 2006 och förra årets vitryska bidragWe are the winners med LiteSound.
Azererna har ett imponerande facit av idel topptioplaceringar i Eurovision Song Contest så här långt - och inte mycket talar emot att man ska kunna göra om tricket i år igen med sin tvålfagre sångare och strömlinjeformade ballad. Låten må vara mer en än smula förutsägbar, men den lär också vara brett säljande. Det enda som talar emot det azeriska bidraget är att sången inte var klockren i den nationella finalen, men inte värre än att jag tror man fixar till det i tid för final - för dit lär man ta sig i år igen. Själv tycker jag det här är i kletigaste laget, men att man trots det lyckas balansera på rätt sida pekoraldiket - lite för safe för att bli en stor favorit, men en helt ok eurovisionstyle popballad.
När juryn avlagt sina röster delade tre bidrag på förstaplatsen, men när sedan hela 38,6% av tvtittarnas röster hamnade hos Krista Siegfrids Marry Me rådde det ingen tvekan om vem som tagit hem segern - Finland skickar gladpop med bröllopstema till Malmö!
Det kändes lite otippat att Finland föll för en glad och energisk poplåt - eller om de som jag kanske snarare föll för en färgstark sångerska med attityd och lyskraft. Inget större fel på låten i sig, den är en glad bagatell med singalongkvaliteter och skönt dingdong - men den kräver ändå en Krista för att lysa. Låten har kritiserats för att vara en feministisk hejaklacksvisa för den inte helt lyckade texten om tjejen som lägger sig platt för att få bli gift med mannen hon vill ha, och även om Krista knappast framstår som ett självutplånande offer är det tänkbart att temat ställer till det i Malmö. För min del tycker jag att låten snabbt blev en smula tjatig, men går man på mitt första intryck så bör finalchansen finnas där. Låten sätter sig snabbt och Krista som brud syns och tar plats. Grundtipset blir att man kniper en av de sista finalplatserna, men gjutet känns det inte och topplaceringarna känns långt borta.
I Maltas final var nämligen den svenskmaltesiske Idol-vinnaren Kevin Borg en av de tävlande med en ballad skriven av svenskar. Trots att Needing you som den heter fick högst poäng av de röstande tvtittarna så räckte det inte till seger - juryn hade nämligen en stor favorit vilket övertrumfade poängen från tittarna; den 23-årige läkaren och hobbyartisten Gianluca Bezzina med låten Tomorrow som alltså representerar Malta i Malmö i maj.
Jag tycker malteserna valde helt rätt. Visserligen påminner låten mig ett gäng omTrains hit Hey soul sister och nog är Gianluca en smula oslipad som artist, men i årets startfält finns ingen konkurrens alls i klassen enkla feelgoodlåtar och Gianlucas leende och chosefria charm förlåter en hel del av den där valpigheten på scenen. Låtens text om Jeremy och hans resultatlösa jakt på den där tjejen som alltid är lika långt borta som imorgon må inte tåla någon djupare analys, men refrängen sitter som en smäck - i mitt huvud har den gjort det i drygt två månader nu. Lyckas man förmedla känslan i videon på scenen i Malmö tippar jag finalplats och kanske till och med en riktigt hygglig placering där - men det hänger allt på hur och om man lyckas få till det på scenen.
