Hmmm...en äcklig fundering!?

Har gått och inbillat mig att jag inte har haft några större problem med att äta allt (utom ris). Men läste en polares blogg där hon skrev om magknip och diarré-dumping.
 
Hmmm...detta känns ju bekant! När jag ibland har provat något nytt har jag fått akut magknip, som ibland hållit i sig i ett par dagar! Samt att jag fått springa rätt ofta på toaletten!
 
Jag har inte brytt mig så mycket. Magknipet har suttit i nedre regionen vid tjocktarmarna och jag har mest tänkt att när det inte smärtar runt magsäcken så är det nog ok.
 
Men kan detta vara en form av dumping?
 
Har märkt att det kommer då jag ätit fetare mat.
 
Pax!
Jonaz
Kategori: Jag

Varför protein?

Protein består av aminosyror. Vissa är livsnödvändiga och dessa behöver vi få i oss via kosten. När vi äter protein, oavsett om det är keso, fisk, kyckling, soja, ägg, proteinpulver osv, bryts detta ner i kroppen till aminosyror som sedan används som byggstenar i kroppen. Protein är huvudbeståndsdelen i muskler, hår, bindväv och naglar och protein används för att bygga upp enzymer som möjliggör de kemiska processer som kallas ämnesomsättning. Aminosyror används som byggstenar för DNA, vissa hormoner och signalämnen i hjärnan.
Protein har en avgörande betydelse om vi blir utsatta för svält och det är ofta just proteinbrist som tar livet av svältande. Detta beror på att kroppen är så otroligt smart att den kan omvandla protein till kolhydrater vid brist på  kolhydrater i kosten och vi använder faktiskt protein som bränsle i högre utsträckning än vad man tidigare trott.

Det är mycket fokus på just protein och att det på något sätt skulle vara skadligt att få i sig för mycket. All energi (även från kolhydrater och fett) som man äter i överskott lagras som energi (fett) i kroppen. Så att säga att bara protein som skulle vara skadligt i överskott är helt fel.
Som jag nämnde i början så består allt protein av aminosyror. Så oavsett om du äter en måltid med kyckling eller tar en proteindrink kommer kroppen bryta ner detta till aminosyror. Det som skiljer är hur snabbt det bryts ner och hur väl innehållet av aminosyror stämmer överens med kroppens behov av olika aminosyror.
 
Ett högt intag av protein kan faktiskt underlätta vid viktminskning. För att gå ner i vikt måste ju energiintaget vara mindre än energiförbrukningen. För att täcka energibehovet kommer kroppen att använda sina energireserver och ungefär lika delar kommer komma från förbränning av fett och protein. Fettet tas från kroppsfettet och proteinet frigörs från musklerna. Jag har ju i många tidigare inlägg berättat hur viktigt det är med att behålla sin muskelmassa i och med att muskler förbrukar energi även då vi inte rör på oss. Man tappar ofta både muskler och fett vid viktminskning men detta kan man förhindra genom ett högt proteinintag och genom styrketräning. Intar du mycket protein kommer kroppen förbränna proteinet från maten och mindre från muskelprotein.
Protein är också det näringsämne som mättar bäst och det är ju viktigt att man inte känner sig hungrig under en viktminskning. Protein "kostar" även mer energi för kroppen att bryta ner jämfört med fett och kolhydrater.

Vissa proteiner i maten är relativt lätta för kroppen att bryta ner och nedbrytning och upptag sker inom loppet av minuter. Ett exempel på sådant protein är vassleprotein och detta gör det därför optimalt att dricka efter ett träningspass då proteinet snabbt bryts ner och används som byggstenar till musklerna.
Visst är det alltid bättre att äta riktig mat men ibland kan ett proteinpulver vara smidigt då det inte behöver förvaras i kylskåp och det är lätt att ha med sig.
Så...proteinpulver kommer inte göra dig tjock, det kommer inte att göra att du bygger stora bulliga muskler och det är inte farligt. Vi bör få i oss rimliga mängder av både fett, protein och kolhydrater samtidigt som vi rör på oss. Har man svårt att täcka sitt proteinbehov genom mat (om man har svårt att äta mycket mat eller om man reser mycket och inte kan få tag i bra mat) kan ett proteinpulver vara en smidig lösning.
Att använda proteinpulver i bakning och matlagning är också ett smidigt sätt att få i sig mer protein och det är något som jag alltid kommer fortsätta med!!
 
Pax!
Jonaz

Oj vad garderoben krymper....

Idag på väg till arbetet, fick jag svänga inom återvinningsstationen.
Det var åter dags igen att skänka 2 svarta sopsäckar till Emmaus Second med kläder som blivit förstora.
 
 
Igår plockade jag fram ett par highwater byxor som jag köpt på Ullared för några år sedan. Storlek xxl, de sitter som en smäck! Helt otroligt, hjärnan hinner inte riktigt med. Snart är det 40kg som ligger bakom mig, tänk jag har gått ner en halv människa hehe.
Snart är jag kanske under 120kg-strecket, när var jag det senast? Måste varit 10 år sedan MINST!
 
Pax!
Jonaz
 
 
Kategori: Jag

Status 23 maj 2013

Flytveckorna:
Vecka 1, 13/2-2013: -5.3kg, -1,6 i BMI
Vecka 2, 19/2-2013: -1.8kg, -0,6 i BMI
Vecka 3, 26/2-2013: -2,7kg, -0,8 i BMI
Vecka 4, 5/3-2013: -1,4kg, -0,5 i BMI
Vecka 5, 12/3-2013: -1,4kg, -0,4 i BMI
Vecka 6, 19/3-2013: -3kg, -1 i BMI
Vecka 7, 26/3-2013: -0,5kg, -0,1 i BMI
Vecka 8, 26/3-2013: -3,1kg, -1 i BMI
Efter operation:
Vecka 1, 11/4-2013: -5.3kg, -1,6 i BMI                                                                                                      
Vecka 2, 18/4-2013: -3.0kg, -1 i BMI
Vecka 3, 25/4-2013: -1,2kg, -0,3 i BMI                                                                                                  
Vecka 4, 2/5-2013: -2,8kg, -0,9 i BMI                                                                                                    
Vecka 5, 9/5-2013: -1kg, -0,3 i BMI
Vecka 6, 16/5-2013: -1,7kg, -0,6 i BMI
Vecka 7, 23/5-2013: -2,9kg, -0,9 i BMI

TOTAL VIKTNEDGÅNG: 37,1 kg

JUST NU! Vikt 120,9 kg BMI 37,7

Pax!

Jonaz

6 veckors kontroll

Så var det äntligen dags för att bege sig till Simrishamn för 6 veckorskontroll!
 
Vi var tre personer som kom! Synd, jag hade hoppats på att det skulle komma fler, man lär ju sig så mycket på att få träffa andra i samma situation!
 
Vägning och mätning gjordes av dietist. Jag fick beröm! Roligt, enlig dietistens våg började jag närma mig ca 40kg viktminskning, men jag följer min våg här hemma.....
 
Sedan var det gruppsamtal. Fokus var näringsintag. Hur säkerställer man att man får i sig allt protein? Själv tycker jag att detta inte är ett problem! Jag dricker fil var dag, har mjölk till morgongröten, samt att jag har mitt sojaproteinpulver som jag dricker till mellis var dag!
 
Vattnet dock slarvar jag med. Inte var dag, men rätt ofta. Just nu är jag förkyld och jag kände i morse att jag var ökentorr i munnen och att ögonen var torra. Det blir till att dricka mer vatten idag! Jag försöker skärpa mig, jag har vattenflaskan alltid med mig, men glömmer liksom bort den!
 
Vår dietist sa att färgen på urinet ska vara ljust, som om man doppar en tepåse i lite vatten.
 
 
Jag ser även att min färg är för mörk! Skärpning nu Jonaz!
 
Nu har jag varit opererad i över 6 veckor! Fortfarande känner jag ingen hunger eller mättnad! Det blir lite svårt då jag måste ha stenkoll på mängden av mat jag äter inte blir förmycket! Jag känner inget stop, däremot kommer det trötthet och kallsvettningar om jag äter förmycket!
Jag blir avundsjuk när andra säger att de känner ett stop när de äter, det hade varit så mycket enklare om den nya magen satte gränser själv! Men visst det är ju bra att jag själv arbetar med en medvetenhet över detta!
 
 
Det var ett bra samtal vi hade, dietisten tyckte vi tog det nödvändigaste på fullaste allvar, men hon sa även en sak som satte sig hos mig, "det finns mer av livet än att enbart vara GBP opererad". Visst så är det ju, att få in den nya livsstilen i ryggraden, att det som är nytt ska arbetas in och bli det vardagliga, att bara se möjligheter och inga hinder. Men just nu väljer jag att snöa in på att ställa detta nya omvälvande i första rummet! GBP-nörd, det är nog vad jag är just nu hehe.
 
Pax!
Jonaz - the nörd!

Tidningen Metro

Idag ringde en journalist från tidningen Metro och ville göra en intervju om min GBP operation. Han hade läst min blogg och ställde bra och relevanta frågor!
Sedan fick jag träffa en fotograf i folketspark i Malmö. Ska bli spännande att se vad som kommer att publiceras! Hoppas att det kan hjälpa någon på traven!

Pax!
Jonaz

Till alla fina bloggvänner.....

Heja SVERIGE, men må Danmark vinna hihi! Cheers!!!

Äntligen dax!

Woohoo, nu är det strax insläpp på Malmö Arena!

https://cdn2.cdnme.se/4071579/7-3/pic_5197aff6e087c3415089b657.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/4071579/7-3/pic_5197b053ddf2b3354e354eb5.jpg" class="image">

Status 16 maj 2013

Flytveckorna: Vecka 1, 13/2-2013: -5.3kg, -1,6 i BMI
Vecka 2, 19/2-2013: -1.8kg, -0,6 i BMI
Vecka 3, 26/2-2013: -2,7kg, -0,8 i BMI
Vecka 4, 5/3-2013: -1,4kg, -0,5 i BMI
Vecka 5, 12/3-2013: -1,4kg, -0,4 i BMI
Vecka 6, 19/3-2013: -3kg, -1 i BMI
Vecka 7, 26/3-2013: -0,5kg, -0,1 i BMI
Vecka 8, 26/3-2013: -3,1kg, -1 i BMI

Efter operation:
Vecka 1, 11/4-2013: -5.3kg, -1,6 i BMI                                                                                                      
Vecka 2, 18/4-2013: -3.0kg, -1 i BMI
Vecka 3, 25/4-2013: -1,2kg, -0,3 i BMI                                                                                                  
Vecka 4, 2/5-2013: -2,8kg, -0,9 i BMI                                                                                                    
Vecka 5, 9/5-2013: -1kg, -0,3 i BMI
Vecka 6, 16/5-2013: -1,7kg, -0,6 i BMI

TOTAL VIKTNEDGÅNG: 34,2 kg
JUST NU! Vikt 123,8 kg BMI 38,6


Pax!

Jonaz

Heja Skandinavien!

Woohoo! Världens ös!
Pax!
Jonaz

Semifinal 2

Woohoo! Finland har många supportrar ikväll!!!!!!

Semifinal 2 - Eurovision Song Contest 2013

 
 
Efter tre år på raken av misslyckade försök att vinna Lettlands uttagning deltog den här gången duon PeR för säkerhets skull med två bidrag i Dziesma. Båda tog sig till final och den ena, Here We Go, vann såväl juryns som tvtittarnas gillande till den grad att den vann finalen med högsta möjliga poäng. Duon med det märkliga namnet - PeR är en förkortning av Please Explain the Rhythm - startade som en trio för sex år sedan men är sedan två år alltså en duo bestående av Ralfs Eilands och Edmunds Rasmanis.

Here We Go kommer att bli en perfekt inledning av den andra semin! Den drivande och rättframma poplåten med ett beatboxsolo som unik säljpunkt lär garanterat höja stämningen från start i Malmö Arena - desto svårare känns det att bedöma i vilken mån den får tittare och jury att släppa ifrån sig röster och poäng. Kommer den att ligga kvar i minnet som semins rivstart - eller avfärdas den som banalt bröt med rappakaljatext? Själv tycker jag låten funkar hyggligt, men utan att lyckas stå sig i konkurrensen med starkare bidrag. Nej, grundtipset blir allt att det blir ännu en inte särskilt smickrande lettisk placering i år.
 
 
Temat i Crisalide (Vola) är personlig utveckling, från titelns puppa till den fulla potentialen som den flygande fjärilen - vilket också illustreras i låtens uppbyggnad. Under de två första minuterna är den en finstämd ballad för att sedan oväntat brista ut i händerna-i-luften-schlager, ett upplägg som visserligen känns rätt schizofrent, men som säkert lär få tvtittarna att vakna till hemma i tvsofforna. Frågan är vad de tänker när de vaknar... Många eurovisionfans med mig verkar ha lagt sig platt för låten - men jag är rädd att det här är lite för eurovisionish för att kunna bli särskilt mycket mer än just en fanfavorit i Malmö. Får man till ett smakfullt scennummer tror jag dock att Monettas utveckling från puppa till fjäril kommer att funka tillräckligt bra för en sanmarinesisk finaldebut i maj.
 
 
I mellandagarna meddelades från Makedonien att man internt utsett Esma Redžepova och Vlatko Lozanoski som sina representanter till Malmö. Mångsysslerskan Esma fyller 70 i år och har en milslång meritlista som bland annat rymmer 20 album, 9'000 konserter i 30 länder sex filmroller och dubbla nomineringar för Nobels fredspris för sitt humanitära och filantropiska engagemang. 27-årige Vlatko hördes först i den tvsända talangtävlingen Mak Dzvezdi för fem år sedan och har sedan dess etablerat sig som artist och vunnit flera prestigefyllda priser hemma i Makedonien. I februari presenterades deras tävlingslåt Imperija som dock snabbt drogs tillbaka efter stark kritik på hemmaplan, både på låten i sig och på videon som låten presenterades i. Istället ersattes den i sista stund med Pred Da Se Razdeni (Innan soluppgången).

Jag tycker låtbytet är trist - Imperija var betydligt mer spännande och lyfte fram och förde samman de båda sångarnas särart på ett helt annat sätt än ersättaren lyckas göra. Pred Da Se Razdeni känns snarare som en balkanballad till ett beat framförd av Vlatko (som för övrigt uppträder under artistnamnet Lozano) där Esma dyker upp som en rejält udda körsångerska än som en lyckad duett. Resultatet är inte heltokigt, men jag tycker att man slarvar bort potentialen i det oväntade mötet. Med alla goda grannar i den andra semin tror jag det är rätt kört för Makedonien att nå final i år - appealen utanför de länderna är förmodligen rätt begränsad för Pred Da Se Razdeni.
 
 
Azerbajdzjan använde i år för tredje året uttagningsformatet Milli Seçim turu, en åtta veckor lång talangjakt med dagliga sändningar, för att plocka fram sin artist för Eurovision Song Contest. I finalen i mars förseddes de tio framvaskade talangerna med vars en originallåt, varav den 21-årige Farid Mammadov vann störst gillande hos tvtittarna och den röstande juryn med sin ballad Hold Me. Ballard står för texten tillsammans med Ralph Charlie Al Fahel medan musiken är komponerad av grekenDimitrios Kontopoulos som också låg bakom Sakis Rouvas This is the night 2009 och producerade Ukrainas Shady Lady med Ani Lorak 2006 och förra årets vitryska bidragWe are the winners med LiteSound.

Azererna har ett imponerande facit av idel topptioplaceringar i Eurovision Song Contest så här långt - och inte mycket talar emot att man ska kunna göra om tricket i år igen med sin tvålfagre sångare och strömlinjeformade ballad. Låten må vara mer en än smula förutsägbar, men den lär också vara brett säljande. Det enda som talar emot det azeriska bidraget är att sången inte var klockren i den nationella finalen, men inte värre än att jag tror man fixar till det i tid för final - för dit lär man ta sig i år igen. Själv tycker jag det här är i kletigaste laget, men att man trots det lyckas balansera på rätt sida pekoraldiket - lite för safe för att bli en stor favorit, men en helt ok eurovisionstyle popballad.
 
 
När juryn avlagt sina röster delade tre bidrag på förstaplatsen, men när sedan hela 38,6% av tvtittarnas röster hamnade hos Krista Siegfrids Marry Me rådde det ingen tvekan om vem som tagit hem segern - Finland skickar gladpop med bröllopstema till Malmö!

Det kändes lite otippat att Finland föll för en glad och energisk poplåt - eller om de som jag kanske snarare föll för en färgstark sångerska med attityd och lyskraft. Inget större fel på låten i sig, den är en glad bagatell med singalongkvaliteter och skönt dingdong - men den kräver ändå en Krista för att lysa. Låten har kritiserats för att vara en feministisk hejaklacksvisa för den inte helt lyckade texten om tjejen som lägger sig platt för att få bli gift med mannen hon vill ha, och även om Krista knappast framstår som ett självutplånande offer är det tänkbart att temat ställer till det i Malmö. För min del tycker jag att låten snabbt blev en smula tjatig, men går man på mitt första intryck så bör finalchansen finnas där. Låten sätter sig snabbt och Krista som brud syns och tar plats. Grundtipset blir att man kniper en av de sista finalplatserna, men gjutet känns det inte och topplaceringarna känns långt borta.
 
 
I Maltas final var nämligen den svenskmaltesiske Idol-vinnaren Kevin Borg en av de tävlande med en ballad skriven av svenskar. Trots att Needing you som den heter fick högst poäng av de röstande tvtittarna så räckte det inte till seger - juryn hade nämligen en stor favorit vilket övertrumfade poängen från tittarna; den 23-årige läkaren och hobbyartisten Gianluca Bezzina med låten Tomorrow som alltså representerar Malta i Malmö i maj.

Jag tycker malteserna valde helt rätt. Visserligen påminner låten mig ett gäng omTrains hit Hey soul sister och nog är Gianluca en smula oslipad som artist, men i årets startfält finns ingen konkurrens alls i klassen enkla feelgoodlåtar och Gianlucas leende och chosefria charm förlåter en hel del av den där valpigheten på scenen. Låtens text om Jeremy och hans resultatlösa jakt på den där tjejen som alltid är lika långt borta som imorgon må inte tåla någon djupare analys, men refrängen sitter som en smäck - i mitt huvud har den gjort det i drygt två månader nu. Lyckas man förmedla känslan i videon på scenen i Malmö tippar jag finalplats och kanske till och med en riktigt hygglig placering där - men det hänger allt på hur och om man lyckas få till det på scenen.
 
 Bulgarien: Elitsa Todorova & Stoyan Yankulov - Samo Shampioni
 
I år skippade nämligen bulgarerna den öppna uttagningen och utsåg istället internt duon som tog landet till den där hittills enda eurovisionfinalen. 2007 tog folkmusikernElitsa Todorova och percussionisten Stoyan Yankulov sig lite oväntat dit med den suggestiva trumdrivna Water och tog sig ända upp till en femteplats - och i år fick de alltså chansen att göra om tricket. Folket fick dock, åtminstone inledningsvis, ett ord med i laget då de tillsammans med en jury fick välja låt åt duon i en tvsänd final. Omröstningen blev så jämn som den kunde - Kismet och Samo Shampioni slutade båda på exakt samma poäng vilket gjorde att man fick ta till i regelverket för att se vilket bidrag som vunnit - vilket ledde till seger för Kismet. Direkt efter segern ryktades dock att duon var missnöjda med resultatet - de hade hoppats och förväntat sig seger för Samo Shampioni - ett problem man snart nog fann lösning på. Snart annonserades att man inte kom överens med låtskrivarna till vinnarlåten varför segern istället överlåtits till tvåan. Alla som tror att det är en efterkonstruktion kan räcka upp handen nu!

Samo Shampioni med den engelska undertiteln Only Champions låter som en direkt fortsättning på Water - vi snackar moderniserad folkmusik med tyngdpunkt på trummor och en saftig dos säckpipa i förening med Elitsas karaktäristiska lite gälla röst. Refrängen är en bit mer kommersiell än förra gången, annars känns alla element igen från föregångaren. Genren har visserligen ännu en stor publik på kontinenten, men när känslan av originalitet nu blåst bort tror jag det blir svårt för bulgarerna att upprepa succén. Själv föredrar jag utan tvekan den originellare och mindre insmickrande Water - och tippar bulgarisk besvikelse i semifinalen.
 
 Island: Eyþór Ingi - Ég Á Líf
 
I finalen av årets upplaga av den isländska uttagningen Söngvakeppnin fick tvtittarna sista ordet när de på egen hand fick rösta fram vinnaren i den avslutande superduellen mellan de två bidrag som fått flest poäng av juryn och tittarna i den första röstningsomgången. Det gav seger åt den 24-årige musikalartisten Eyþór Ingi Gunnlaugsson som debuterade i uttagningen med balladen Ég Á Líf (Jag har ett liv).

Jag har förstått att årets isländska bidrag har en hel del fans bland de som följer tävlingen, så det blir med viss risk för mothugg jag vädrar jag en annan åsikt. I Ég Á Líf hör jag en rätt mossig ballad i folkton som går in genom det ena örat och ut genom det andra utan att stanna på vägen - trots att den gör sitt bästa med den banala refrängen som är så repetitiv att den tassar på gränsen till enerverande. En lätt övertänd artist hjälper inte direkt upp paketet heller. Oddsen placerar just nu Island näst sist bland alla bidrag i år och även om jag inte drar det lika långt tror jag det är rätt kört med finalutsikterna för Island den här gången, särskilt som startfältet rymmer betydligt mer iöronenfallande ballader.
 
 Grekland: Koza Mostra & Agathonas Iakovidis - Alcohol Is Free
 
Det grekiska deltagandet i Eurovision Song Contest satt riktigt långt inne i år på grund av den ekonomiska situationen i såväl Grekland som hos det arrangerande tvbolaget ERT - men till slut fann man en lösning. En nationell uttagning arrangerades i samarbete med den privatägda och bättre bemedlade tvkanalen MAD TV. I finalen tävlade fyra bidrag varav såväl juryn som tvtittarna var överens om att det var Alcohol is free framförd av femmannabandet Koza Mostra i samarbete med den 58-årige folksångaren Agathonas Iakovidis man ville skicka till Malmö.

Det var länge sedan vi hörde ett bidrag som låter så grekiskt i tävlingen - den här gången erbjuds vi nationell folklore, klezmer-ska i en dubbeltydig låt med en text som metaforiskt beskriver den pågående ekonomiska krisen i Grekland. Det här svänger ju utan tvekan en bit och de energiska grabbarna i kilt tillsammans med farbrorn med den gigantiska mustaschen utgör onekligen ett blickfång - men det är inte riktigt min kopp te och jag stör mig särskilt på hur titelraden, den enda som är begriplig i låten, upprepas och åter upprepas och ger låten lite väl mycket plojfaktor för att jag ska trivas. En ny grekisk finalplats lär det nog bli, men jag tror inte det här kan slå tillräckligt brett för att ge grekerna möjlighet att påbörja en ny topp 10-svit.
 
 
Rak bishvilo är ett klassiskt stycke balladdrama på ett lika klassiskt tema - trånande kärlek, om allt man är beredd att göra bara för honom. Jag tycker hebreiska är ett fantastiskt vackert språk som dessutom gör sig särskilt bra i ballader av den här typen - vilket vi sett flera exempel på genom åren. Låten bygger upp snyggt mot ett crescendo och får god hjälp av Moran som både är en säker sångerska och lyckas förmedla känslan i texten - jag gillar faktiskt dessutom hennes anti-popstjärne-look som bidrar till att det känns mer på riktigt. Låten är väl knappast en tittarröstmagnet och jag saknar det där lilla extra som gör en vinnare, men jag tror trots det att israelerna har en finalplats som i en ask, framför allt med hjälp av stöd från jurygrupperna - men väl där lutar det mot en placering på nedre halvan, men jag ska hålla alla tummar som jag bara kan!
 
 
I januari meddelade det ansvariga tvbolaget AMPTV att man internt utsett sångaren Gor Sujyan till sin representant i Malmö. När det sedan blev dags att välja låt åt honom i en tvshow i början av mars backades han upp av Dorians, bandet som han annars är sångare i - och snart bestämdes att man skickar hela bandet till Malmö istället för bara sångaren. Bland de fyra låtarna som ställdes upp som alternativ valde juryn och tvtittarna ut Lonely Planet skriven av armeniern Vardan Zadoyan tillsammans med Tony Iommi, vanligtvis gitarrist i och låtskrivare för rocklegendarerna Black Sabbath.

Med en så meriterad låtskrivare i kombination med vad som sägs vara Armeniens populäraste rockband hade jag förväntat mig betydligt mer än vad Lonely Planet kan erbjuda. Jag har vid det här laget både hört och sett låten ett stort antal gånger, men trots det lyckas inget annat fastna än intrycket av Gor Suryans fantastiska ögonbryn. Armenien må ha en fin meritlista i tävlingen, men vid det senaste försöket visade det sig att de inte är några givna finalister oavsett vad de skickar och finns det någon rättvisa i världen blir det ännu en plump i protokollet i år - det här är alldeles för platt och menlöst för att ta sig någonstans. BLÄÄÄ!
 
 
Årets upplaga av den ungerska uttagningen A Dal fick, mycket tack vare det annorlunda röstningsupplägget, en oväntad upplösning. I en första röstningsomgång röstade nämligen en jury bestående av fem individuella medlemmar på egen hand fram fyra superfinalister - varefter två av fältets mer namnkunniga artister visade sig vara stora favoriter hos juryn. I superfinalen nollställdes räkneverken och hela röstningsmakten lades i stället på tittarna som överraskande valde bidraget juryn plockat in sist, den scen-ovane 29-årige hobbymusikern Alex Márta i skepnad av sitt artistalias ByeAlex och hans Kedvesem (Zoohacker Remix).

 Sålunda får vi höra lågmäld minimalistisk hipster-indie från Ungern i år, i en poetisk kärleksförklaring till titelns Älskling, dessutom i den första renodlade remixversionen som tävlat i Eurovision Song Contest, en remix som tillför beat och skönt blipp till den akustiska gitarren från originalet. Jag gillar verkligen det här, musikaliskt faller Kedvesem snyggt ner i samma påse som musik jag lyssnar på utanför eurovisionbubblan och de vackra orden på ungerska berör utan att jag förstår vad de betyder. Även om jag inte tror att ByeAlex lyckas få 40% av tittarnas röster i maj som han gjorde hemma i Ungern så hoppas och tror jag att tillräckligt många låter sig fångas för att det ska kunna bli ungersk final för tredje året på raken.
 
 
I mina öron är I Feed You My Love det enda av årets bidrag som har möjlighet att fullt ut följa upp Loreens seger förra året i termer av en låt som känns relevant här och nu och med potential att göra avtryck även på andra listor och i andra sammanhang. Jag är dock inte alls övertygad om att den faktiskt kommer att belönas därefter i Malmö. Konceptet suggestiv intensiv electroballad är helt oprövat i tävlingen och det känns inte helt lätt att förutsäga hur den kommer att tas emot. Jag älskar i alla fall det här oförbehållet, och med Margaret som säker stjärna vid mikrofonen törs jag i alla fall känna mig säker på en finalplats.
 
 
När Albaniens anrika uttagning Festivali i Këngës gick av stapeln dagen före julafton ifjol var det i vanlig albansk ordning en jury som ensam satt på makten att utse vinnaren. I ett startfält dominerat av ballader föll de för fältets enda rocklåt, Identitet framförd av duon Adrian Lulgjuraj och Bledar Sejko - som för övrigt vann strax före Albaniens allra första eurovisionrepresentant Anjeza Shahini som nu tävlade med bidraget Love. Både 32-årige sångaren Adrian och den tio år äldre gitarristen och kompositören Bledar är välmeriterade på hemmaplan - Bledar nämns som en förgrundsgestalt i albanskt musikliv som utövande rockmusiker då pop och rock var förbjudet i det kommunistiska Albanien under sent 80-tal.

Årets startfält rymmer ett enda renodlat rockbidrag, och det kommer alltså från Albanien som för första gången ger sig på att skicka ett bidrag i den genren. Klassisk rock med balkanton är definitivt inte min påse, men frågan är i vilken grad Identitet kan blidka mer rocktörstande röstare i Malmö. Jag gissar att de är tillräckligt många för att hålla Albanien borta från de absoluta bottenplaceringarna - låten saknar inte kvaliteter - men att den är för anonym för att hösta in tillräckligt många poäng för ny finalplats. Lite mer refräng och en tydligare hook och jag hade kunnat vara mer intresserad, men i avsaknad av det tycker jag det här är stentrist.
 
 
På självaste nyårsafton meddelade det ansvariga tvbolaget att man dumpar den nationella uttagningen helt den här gången, och att man istället internt utsett Nodi Tatishvili och Sophie Gelovani, två mångsidiga men klassiskt skolade sångare på väg mot de trettio, som sina representanter i Malmö. Strax efteråt meddelades att man anlitat svenske schlagergurun Thomas G:son som låtskrivare åt duon, vilket innebär att han nu tävlar med sitt åttonde bidrag i Eurovision Song Contest - och för det femte landet i ordningen. När Waterfall, som han skrivit tillsammans med Erik Bernholm, presenterades visade det sig att bidraget snarare är en Quedate conmigo likt den han skrev åt Spanien i fjol, än en Euphoria.

Vilket ju innebär att Waterfall är en storslagen klassiskt uppbyggd eurovisionballad, det slag som stegras låten igenom för att via en tonartshöjning explodera i ett fläskigt crescendo - inte särskilt originellt, men därmed det slag som jag bara älskar. Det enda som stör mig här är att Georgien tack vare sitt vägval inte alls låter Georgien i år, vilket å andra sidan stör desto mer. Bortsett från det finns allt jag önskar av genren; en snygg låt med skönt lagom påklistrat drama, ett par riktigt starka artister och det ryktas dessutom om ett scennummer man kommer att lägga märke till. Jämfört med fjolårets spanska bidrag som jag nämnde ovan sjunger man dessutom på engelska vilket får mig att tro på en riktigt bra slutplacering den här gången. Lätt topp tio, och om allt faller på plats på scenen till och med häng på pallen.
 
 
Årets schweiziska uttagning inleddes redan i oktober för att så småningom mynna ut i en final i mitten av december där tittarna hade att ta ställning till nio finalister representerande landets tre största språk. Den vanns i stor stil av låten You And Me framförd av sex medlemmar i Frälsningsarmén, iförda samfundets uniformer - dessutom tävlade man under dess namn Heilsarmee. EBU gick dock in och ställde ultimatum - byt namn och skippa uniformerna eller skicka ett annat bidrag - eftersom regelverket säger att inga religiösa eller politiska budskap i någon form får framföras i tävlingen. Snart presenterade sig bandet istället som Takasa, ett swahiliskt ord som betyder att rena - och meddelade att man kommer att tävla i vita skjortor och svarta byxor i Malmö.

 Låten så bygger den hårt på ett hookigt riff och en effektiv och lättsjungen aaah-kör tillsammans med en allmängiltig text om hur mycket vi alla hör ihop. Ett riktigt lyckat recept för att göra en låt som snabbt fastnar - men å andra sidan händer det just inte mycket under låtens tre minuter, det maler bara på. Det här känns svårtippat. Låten är catchy, men tanken på bandet framförande låten rakt upp och ner klädda i svartvitt känns allt annat än spännande. Grundtipset blir att man gör precis som bandets gitarrist gjorde när man framfört låten i Bulgariens final - det vill säga står på näsan - men det känns inte otänkbart att man kniper någon av de sista finalplatserna, men jag hoppas så att de går vidare!
 
 
Vi är framme vid den andra semifinalens sista låt, där jag skulle kunna välja en ingång om de statistiska fördelarna med att vara sist ut eller det faktum att Rumänien aldrig misslyckats med att kvala sig till eurovisionfinal i det nuvarande systemet. Men jag berättar istället att jag tidigt under säsongen spred ett klipp på ett bidrag från Rumäniens uttagning - en sällan skådad orgie i eurovisionkitsch med en överspelande dramatisk sångare som ackompanjerad av ett eurobeat tar sig igenom sin låt i galen falsett - och att jag blev rejält förvånad när låten till slut gick och vann den rumänska finalen.

Finalen av den rumänska uttagningen Selecția Națională där tolv bidrag tävlade om segern fick en spännande upplösning i en jämn omröstning där varken jurymedlemmarna eller tvtittarna sinsemellan var eniga om sin favorit. När röken skingrats stod till slut den klassiskt skolade countertenoren Cezar Florin Ouatu och hans It's My Life som segrare med bara en poängs marginal ner till tvåan efter att fått tolvpoängaren av tvtittarna och placerats som trea av juryn.

Nej, det här är ju inte bra i någon av ordets mer allmänt vedertagna meningar. Tur då att jag skapat mig en alldeles egen kategori - eurovisionbra - för där passar It's My Life perfekt. En av anledningarna till att jag en gång lärde mig älska Eurovision Song Contest var de där bidragen som är så hisnande over the top att man krampaktigt klamrar sig fast i soffans armstöd som om låten vore tre minuters berg-och-dal-banefärd med osäker utgång. Det här är precis en sådan låt, som hämtad ur ett parallellt eurovisionuniversum där för mycket av allt är norm. En del av mig kan inte låta bli att hoppas att det faktum att det här är det sista som hörs i semi två kan bli faktorn som knuffar rumänerna mot ännu en final, men nä, jag måste allt tippa att det här stannar i semin - och låtens betyg... får nog ses som ett kluvet försök att vara sansad.
 
Pax!
Jonaz

10 min to go!

Woohoo!

Kategori: Jag

Woohoo!

Härliga tider! Att spendera på Malmö arena! Druckit skumpa för första gången sedan op. Hihi. Detta är livet!

Pax!
Jonaz

Kategori: Jag

Malmö Arena here i come!!!!!!

Woohoo! Piffad o puffad o klar! Nu kör vi! Heja Danmark!!!!!!

Pax!
Jonaz

Kategori: Jag

Semifinal 1 - Eurovision Song Contest 2013

Det är dags att kolla in årets eurovisionbidrag lite närmare! Idag inleds årets presentationsrunda där bidragen som kommer att tävla i Malmö ett i taget analyseras, bedöms och betygsätts! Jag kommer att utgå från startordningen i Malmö vilket innebär att årets bidrag från Österrike är först ut. Håller du med eller tycker du helt annorlunda? Jag ser fram emot reaktioner och diskussioner i kommentarsfältet!
 

  Österrike: Natália Kelly - Shine

Österrike har att hämta sig efter att rumprapparna Trackshittaz bara skrapade ihop åtta poäng i Baku vilket resulterade i en jumboplats i semifinalen. Någon sådan ska det dock inte behöva bli i Malmö. I årets österrikiska final Österreich rockt den Song Contest tävlade fem bidrag och trots att juryn och tvtittarna inte var överens blev det en klar seger för tittarnas favorit, Shine framförd av den amerikanskfödda artonåringen Natália Kelly - som trots sin ålder redan har en gedigen musikalisk bakgrund med en seger i den österrikiska upplagan av The Voice för tre år sedan som en höjdpunkt.

Hennes tävlingslåt Shine är en r'n'b-ballad i midtempo vars stora förtjänst i mina öron är att den som ett av få bidrag i år faktiskt tangerar vad man kan tänkas höras på internationella topplistor år 2013. Jag är dock mer tveksam till att det här skulle vara ett framgångsrecept i eurovisionformatet, särskilt som den riskerar drunkningsdöden när den framförs först av alla följd av femton starka konkurrenter. Jag själv gillar låten bättre nu än när den vann på hemmaplan men tycker fortfarande att den är i såsigaste laget samtidigt som Natália själv behöver jobba på shine-biten för att övertyga från scenen i Malmö. En finalplats är inte utesluten, men grundtipset är att hon med knapp marginal bommar i Malmö.
 
 Estland: Birgit Õigemeel - Et Uus Saaks Alguse
 
Förra året representerades Estland av Ott Lepland, vinnaren i 2009 års upplaga av den estniska Idol-klonen Eesti Otsib Superstaari, i Eurovision Song Contest. Hans ballad Kuula blev en stor succé och nådde välförtjänt ända upp till en sjätteplats i finalen - trots att jag ännu inte riktigt förlåtit att han gjorde wailfest av sin låt när det skulle tävlas i Baku jämfört med den avskalade version han vann med hemma i Estland. I år efterträds Kuula och Ott av ännu en ballad på estniska - och ännu en vinnare av Eesti Otsib Superstaari.

Upplösningen av årets estniska final var en aning oväntad. Efter en inledande röstningsomgång kvarstod avgörandet i form av en duell om tittarnas röster mellan Birgit Õigemeel och Grete Paia - där alla redan visste att Grete varit tittarnas favorit i första omgången medan Birgit bara varit tittarnas tredjehandsval. Trots det vände Birgit på steken och tog hem segern med 51% av rösterna med sin Et Uus Saaks Alguse, en ballad om möjligheter - att alla avslut också är en början på någonting nytt.

Årets estniska bidrag kan dock knappast klassas som någonting nytt. Vi snackar en rejält konservativ ballad av ett snitt som sällan hörs utanför just Eurovision Song Contest - och som hade kunnat delta när som helst under tävlingens 30 senaste upplagor. Nostalgikern i mig tycker inte det är heltokigt men ur ett mer klarsynt perspektiv är det här alldeles för mossigt och slätstruket för att kunna funka 2013 även om Birgit lyfter balladen så högt det går - hon är ju mycket starkare än sin låt. Nej, en ballad på estniska är inte per automatik ett vinnarrecept, i år tror jag Estland får finna sig i att stå utanför finalen.
 
 Slovenien: Hannah - Straight into love
 
Det slovenska tvbolaget RTVSLO tvekade länge om deltagande av ekonomiska skäl och när beslutet väl togs var det för sent att arrangera en uttagning. Istället utsåg man internt den amerikanskfödda sångerskan Hanna Mancini som senare också försågs med låten Straight into love och fråntogs sitt efternamn - i Malmö heter hon bara Hannah. Sedan hon flyttade till Slovenien för kärleks skull för sex år sedan har hon bland annat hunnit tävla i den slovenska eurovisionuttagningen EMA en gång, 2011 då hon gjorde Ti si tisti tillsammans med DJ Sylvain och Mike Vale. Annars är hon mer känd som frontfigur och sångerska i bandet Xequtifz.

Straight into love är en klubborienterad danshistoria som jag tycker fick sig ett rejält lyft med den nya versionen som släpptes nu i veckan (och hörs i videon nedan). Den känns fräsch och modern samtidigt som den har tillräckligt mycket hook för att tänkas kunna fungera i det här sammanhanget - och lägger vi dessutom till att startnumret får ses som rena drömmen, direkt efter två inledande låtar av mer lågmäld karaktär, så ser det riktigt ljust ut för Slovenien. Hur det går i Malmö tror jag beror mycket på hur man bestämmer sig att framföra den på scenen. Slovenien får närmast ses som ökända för sin förmåga att sabba bra låtar med märkliga scennummer och klubbatmosfären i låten är inte helt enkel att överföra till en eurovisionscen, så nog finns det frågetecken - men i väntan på att veta mer om det får grundtipset bli att de åtminstone tar sig till final.
 
 
I år bestämde sig nämligen Kroatien för att göra precis samma sak. När deras klapa, en melodisk och harmonisk a cappellasång med rötter i Dalmatien, nyligen togs upp på samma lista togs beslutet att man ville skicka just en sådan till Eurovision Song Contest den här gången. Återstår att se om ytterligare något land klämmer ur sig ett världsarvsfirande i eurovisionsammanhang framöver eller om det här bara blir en tvågångsföreteelse!
 
Det kroatiska tvbolaget HRT ville dock inte ha en renodlad klapa, utan snarare en modernare version med tydliga klapa-element och skickade därför ut inbjudan till hågade kompositörer att skicka in sådana bidrag. En urvalsjury plockade ut Mižerja, skriven av Goran Topolovac och gav sedan Mojmir Čačija i uppdrag att arrangera bidraget och sätta ihop ensemblen som skulle framföra bidraget. Han gjorde så och kunde snart presentera Klapa s Mora (Klapan från havet), en handplockad grupp bestående av två tenorer, två barytoner och två basar.

Jag ska villigt erkänna att mina förväntningar inte var särskilt högt ställda när bidraget skulle presenteras - men de ställdes rejält på skam. Mižerja, som handlar om att man även i hårda tider åtminstone har kärleken kvar, är under de givna förutsättningarna självklart traditionell och kan därmed möjligen framstå som gammalmodig - men den känns genuin och är både välsjungen och riktigt pampig. Det är inget eurovisionvinnarmaterial, men jag är rätt säker på att Kroatien efter tre år på raken av bommade finaler åter är där nu i maj.
 
 
Årets upplaga av danska Melodi Grand Prix var den storskaligaste hittills med final i ett fullsatt och kokande Jyske Bank Boxen i Herning. Startfältet var fullt av små pärlor, åtminstone om man som jag går igång på lättviktig pop - vilket säkert hjälpteEmmelie de Forest till segern med Only teardrops som med sitt etnoanslag stack ut i fältet. Juryn kunde inte enas om en vinnare, men tittarna skickade hälften av sina poäng till Emmelie i den avslutande superfinalen och saken var klar.

Det är inte svårt att förstå varför årets danska bidrag räknas som segerfavorit. Emmelie som en tufsig liten barfota älva i den dramatiska och melankoliska etnopoplåten med flöjt, trummor och nordisk ton kan mycket väl visa sig utgöra den minsta gemensamma nämnare som plockar flest poäng från flest håll i maj. Däremot är jag inte lika säker som spelbolagen på att den faktiskt lyckas med det, även om jag både räknar den som en vinnarkandidat och som en av mina favoriter. Därtill är konkurrensen alldeles för hård. För egen del har jag ännu större favoriter, där Only teardrops i jämförelse främst tappar på att jag inte riktigt tror på dess potential utanför tävlingen. Final blir det i alla fall givetvis och en fin placering där - kanske till och med så fin som den kan bli.
 
 
Det ryska tvbolaget Channel One bestämde sig i år för att inte ha någon öppen uttagning till Eurovision Song Contest. För att kompensera för det utsåg man interntDina Garipova, den färska vinnaren av ryska The Voice, som sin representant i Malmö. På det viset menade man att man visserligen gjort ett internt val, men att det samtidigt är ett val med stort stöd från folket. Den 22-åriga sångerskan försågs sedan med What if, en ballad till två tredjedelar skriven av svenskar; Gabriel Alaresoch Joakim Björnberg.

What if är en sällsynt kladdig variant på ett välkänt eurovisiontema - att tillsammans skapa en bättre värld, företrädelsevis med hjälp av banaliteter som att ta varandra i händerna. Det känns som om upphovsmännen brainstormat om vad som kan tänkas klämma fram en tår i ögonvrån hos lyssnaren och sedan knökat in precis allt på tre minuter. Klyschor som nergrävda vapen, öppna armar och nyskrivna blad haglar, täcks med articifiellt sötningsmedel och trycks brutalt ned i halsen tills kräkreflexerna är triggade till max lagom till låtens crescendo. Och då har jag ändå inte nämnt den extremt skitnödiga videon på samma tema. Nog blir det ännu en rysk final, inte minst för att Dina faktiskt är en duktig sångerska, men jag hoppas och tror att Europa genomskådar floskelorgien och håller det här borta från topplaceringarna.
 
 
Eurovisions deltagarländer använder ju sig av en lång rad olika sätt att välja bidrag och är därför en smula svårjämförbara, men frågan är om inte Ukraina ändå fick årets mest överlägsna vinnare i sin nationella final. Den 27-åriga sångerskan Zlata Ognevich fick nämligen inte bara högsta poäng av juryn, hon fick också fler tittarröster för sin Gravity än vad hennes nitton finalkonkurrenter lyckades skrapa ihop tillsammans! Zlata själv är redan stor stjärna hemma i Ukraina med en lång rad framgångar och utmärkelser i ryggen, men låtens upphovsmän har också eurovisionmeriter i sin cv; Mikhail Nekrasov skrev även Ukrainas bidrag från 2006,Show me your love med Tina Karol, medan Karen Kavaleryan härmed klockar in sitt åttonde eurovisionbidrag!

Gravity låter sig inte helt enkelt ringas in och definieras - den inleds som en närmast viskande ballad men kommer sedan igång och svänger ett helt gäng medan den svårförutsägbart vänder och vrider sig på väg mot ett riktigt skönt crescendo. Det här kommer garanterat att få tittarna att vakna till efter den sömniga ryska balladen, inte bara för låtens annorlunda uppbyggnad och den udda Lejonkungen-körsången som säkert lär både älskas och hatas - Zlata är dessutom samtidigt både vacker och en stensäker sångerska. Lägg till den ekvationen att Ukraina alltid pimpar sina scennummer till något alldeles extra. Det här är inte bara en av mina stora favoriter i år - jag sticker ut hakan och säger att det här är årets säkraste pallplacering i finalen.
 
 
Redan i oktober meddelade det ansvariga tvbolaget TROS att det inte blir någon öppen uttagning i Nederländerna den här gången. Istället satte man in väl använd medicin mot en räcka dåliga placeringar - en väletablerad stjärna. Internt handplockades den nu 38-åriga Anouk Teeuwe, här i Sverige mest känd för sin listetta Nobody's Wife från 1997 som främst i Benelux blev startskottet för en framgångsrik karriär där hon hittills hunnit släppa åtta album innehållande en rad listhits. TROS höll oss dock på sträckbänken ända till i mars innan hennes tävlingsbidrag Birds presenterades, en låt som visade sig vara fjärran från hiten vi lärde känna henne med - en ballad skriven av Anouk tillsammans med svenskarna Tore Johansson och Martin Gjerstad.

Jag tycker Nederländerna med viss rätt hållits utanför finalen under dessa år. Man har haft märkligt svårt att träffa rätt och istället gång på gång skickat antingen blekvitt anonymt eller illaluktande ostigt - så det är inte utan att man tänker på den hopplösa blinda schlagerhönan som äntligen lyckats hitta ett korn när man hör Birds. Låten är atmosfärisk svärta med udda ackord och harmonier som musikaliskt flyttar oss åtminstone ett halvsekel bakåt i tiden, samtidigt som jag hittar nutida referenser iLana del Reys stora framgångar det senaste året. Tillsammans med Anouks alldeles egna klangfärg blir det här ett av årets både bästa och mest spännande bidrag. Jag tror den är för sofistikerad för de riktiga topplaceringarna i Malmö, men det lär bli både - äntligen - final och en fin placering för Nederländerna i år.
 
 
Det montenegrinska tvbolaget RTCG meddelade i december att man den här gången kommer att representeras av hiphopduon Who See i Eurovision Song Contest. Duon, som består av Dedduh och Noyz, eller Dejan Dedović och Mario Đorđević som det står i passen, har gjort musik ihop sedan 2002 och släppt två album, varav det senaste med titeln Krš i drača släpptes nu förra året. Vid sidan av sitt gemensamma projekt har de båda också parallella solokarriärer. Snart meddelades att man också kommer att ta hjälp av sångerskan Nina Žižić i sitt eurovisionbidrag med titelnIgranka - som på svenska översätts till Festen.

När låten presenterades i mars blev det uppenbart att den där festen går av stapeln i en högljudd klubblokal med avancerad ljusshow. Dedduh och Noyz presenterar nämligen den djupaste basgång tävlingen skådat i en klubblåt med tydliga dubstepelement där killarna rappar verserna och Nina står för sång i refrängen - om man nu kan tala om en sådan. Man gör det inte enkelt för sig. Låten kompromissar inte utan känns faktiskt som en riktigt genuin representant för sin genré - vilket jag premierar den för men som samtidigt gör att den känns rätt hopplös på den här scenen. Det som talar för Igranka är att den faktiskt redan är en hit i länderna i forna Jugoslavien - den toppar just nu MTVs lista för länderna i regionen. Utanför dessa lär appealen dock vara mindre, särskilt när låten framförs i det här sammanhanget. Det blir knappast montenegrinsk finaldebut i år - men kudos för att man inte säljer ut sig för att komma dit.
 
 
Litauen var länge ett sorgebarn i Eurovision Song Contest - under de första åren i tävlingen radade man upp hopplösa bidrag som belönades därefter. Till slut såg man sig ju till och med föranledda att skicka ett skämtbidrag om just det faktum att det dittills inte gått särskilt bra för dem i tävlingen - vilket ironiskt nog gav dem den hittills enda litauiska placeringen på topp 10. Ni minns säkert We are the winners från 2006. De senaste åren har man dock, lite under radarn känns det som, skärpt till sig rejält och tråcklat sig till final tre gånger av fyra. Det känns inte uteslutet att man lyckas göra om tricket ännu en gång i år!

Precis så kändes det också när Andrius Pojavis tog hem segern i den litauiska uttagningen i vintras. Den rätt kufiska uppenbarelsen i frack och hög hatt sluggade sig nämligen både i kvarts- och semifinalen vidare till nästa omgång med minsta möjliga marginal, en enda poäng - för att sedan oväntat och från ingenstans ta sig förbi alla sina konkurrenter i finalen med sin Something. 29-årige Andrius, som skrivit sin låt själv, är ett relativt nytt namn i Litauen med en singel och ett debutalbum från förra året som sina första avtryck på hemmamarknaden.

Something är ett rätt snyggt stycke pop som åtminstone vagt får mig att associera tillthe Killers stora hits med lika snygga gitarrslingor och lättillgängliga melodiska refränger. Hade det bara berott på låten hade jag utan tvekan tippat final, för låten i sig har bred appeal och potential att funka i sammanhanget. Men så har vi ju Andrius också... Sedan vinsten på hemmaplan har han tack och lov dumpat sin märkliga outfit och synts i mer casual kläder, men han känns obekväm på scenen, som om han helst hade velat hoppa över den biten - hans manér känns snarare som en serie nervösa tics än som en genomtänkt scenshow. Det här känns svårtippat. Lyckas han skärpa till sig en bit kanske han kan komma undan som charmigt tafatt, och då kan det räcka en bra bit - men utifrån vad jag sett hittills tror jag inte det håller för final.
 
 
Vitryssland står som främsta fanbärare för ett av tävlingens märkligaste fenomen - att först välja ett bidrag för att sedan byta ut det och skicka ett annat. Under de tio år som vitryssarna nu har deltagit i Eurovision Song Contest så har man vid hälften av de tillfällena av olika skäl bytt ut låten man först valt och sedan tävlat med ett annat. Eurovision Song Contest må vara en bagatell, men nog anas redan här en annan grundsyn på demokrati och rättssäkerhet. Vi kikar på årets episod av cirkus Vitryssland:

Redan i början av december gick den vitryska finalen av stapeln. Bland tio tävlande bidrag gick segern till Alyona Lanskaya och låten Rhythm of love efter att den fått högsta möjliga poäng av både jury och tvtittare. Alyona vann för övrigt redan förra årets final, men diskvalificerades efter att det framkommit att rösterna manipulerats. Ganska snart florerade dock rykten om att Alyona ville byta ut sin låt mot något mer konkurrenskraftigt - och mycket riktigt, snart presenterades istället Solayah som årets vitryska bidrag, en låt skriven av bland annat belgaren Marc Paelinck som redan sedan tidigare har tre eurovisionbidrag på sitt samvete.

Om man försöker bortse från tröttheten som lätt infinner sig vid tanken på de vitryska urvalsmetoderna så är Solayoh å ena sidan en rätt trevlig schlagerstomper av det slag som alltid fick högvis med poäng och flera gånger vann i början av 2000-talet. Det skakas rumpa, det låter låtsaslatino och är som upplagt för att maffigt dansnummer när Alyona beskriver en trist kväll som blir party när hon oförklarligt förflyttas till Solayoh, en plats där festen aldrig tar slut. Problemet är dels att Alyona är just ett decennium för sent ute och dels att hon snarare framstår som en partyprogrammerad cyborg än en partypingla av kött och blod. Jag kommer förmodligen att uppskatta det här mer med förhöjd promillehalt på schlagerdansgolvet än när den tävlar i Malmö - men tippar trots invändningarna att det blir åtminstone en vitrysk finalplats där.
 
 
Årets moldaviska final vanns med knapp marginal av Aliona Moon och balladen A Million efter att den blivit juryns favorit och tvtittarnas tvåa. Den 23-åriga Aliona, som egentligen har efternamnet Munteanu, eurovisiontävlade redan ifjol som körsångerska åt Pasha Parfeny, men i år blev det ombytta roller när Pasha bestämde sig för att göra ett nytt försök i den moldaviska uttagningen, den här gången bara som upphovsman. När Aliona gör sin låt håller nämligen Pasha till i bakgrunden sittande vid en flygel. Strax efter finalen meddelades att låten byter språk - och kommer att framföras på landets officiella språk rumänska i Malmö, med titeln O Mie.

Förra året charmade Pasha till sig en elfteplats i Baku med den medryckande Lăutarmen visar här att han också är kapabel till helt andra typer av låtbyggen - jag är trots det tveksam till att O Mie kan upprepa en sådan placering. Balladen om förlorad kärlek håller hög klass och framförs prickfritt av Aliona vilket får mig att tro på en säker finalplats, men jag saknar det där lilla extra som skulle kunna göra den till en utmanare till de riktigt fina placeringarna i finalen. Stora pluspoäng dock för valet av språk!
 
 
Irländarna använde i år för tredje gången formatet som hittills gett oss två gångerJedward i Eurovision Song Contest - man gav fem nationella musikprofiler uppdraget att plocka ihop vars ett paket av låt och artist och sedan fungera som mentorer för dem fram till finalen. Den här gången vann bidraget som coachats av producentenStuart O'Connor; Ryan Dolan och hans Only Love Survives som tog hem en knapp seger som juryns tvåa och tvtittarnas favorit. Nordirländaren Dolan har pysslat med musik länge, men när han nu går från att fungera som förband åt t.ex. just Jedward är det första gången han når en större publik.

Only love survives var min favorit i den annars rätt tunna irländska finalen, trots att numret hade en hel del brister. Dolan var inte hundra procent tonsäker, vilket inte blev bättre av en kör som gjorde sitt bästa för att sabotera sången - samtidigt som en tvstudio aldrig kan göra en låt av den här typen rättvisa. Kan de här bitarna fixas - och det borde inte vara en omöjlighet - tror jag det finns riktigt goda chanser till en mer än hyfsad irländsk placering i år. Låten känns modern och eurovisionvänlig med sitt universella kärleksbudskap, Ryan framstår som boy-next-door-sympatisk och tempoväxlingarna bidrar till att ge låten en bit mer nerv än man annars förknippar med den här typen av pop. Jag tippar att irländarna åtminstone lyckas fixa låten och Ryan till tillräckligt vettig skepnad för att ta sig till final. Hur bra det går där lär bero på hur väl man lyckas ta tillvara låtens potential på scenen i Malmö.
 
 
Det ekonomiska krisläget på Cypern gjorde att man länge tvekade om deltagande i årets upplaga av Eurovision Song Contest. Till slut löste sig dock situationen genom att man lyckades engagera sponsorer (vilka det är framgår väldigt snabbt i videon nedan) som står för den ekonomiska biten av kalaset - vilket resulterade i ett internt val av sångerskan Despina Olympiou, en 38-årig cypriotiska med en lång karriär och framgångar både på hemmaplan och i Grekland i ryggen. Hennes tävlingsbidrag An Me Thimase är skriven av Zinonas Zintilis och Andreas Giorgallis, som båda redan har stått bakom vars ett cypriotiskt eurovisionbidrag, 1998 respektive 1996. 

Balladen An Me Thimase handlar om saknaden efter en älskad och längtan efter att få denne tillbaka - vilket ju kommer att gå de flesta förbi i Malmö eftersom den sjungs på grekiska. Jag är vanligtvis den förste att förorda att deltagarländerna sjunger på sitt eget språk, men i det här fallet är jag rädd att just det kommer att ligga cyprioterna i fatet i Malmö. Låten är visserligen en snygg komposition och Despina kan definitivt leverera den, men när den aldrig riktigt tar fart hade den åtminstone behövt en begriplig text för att ha en chans att gripa tag och lyfta den över mängden. Kul att Cypern trots allt kunde delta i år - men den här gången blir det ingen cypriotisk finalplats.
 
 
Efter att ha vunnit den första upplagan av belgiska The Voice förra året utsågs internt den artonårige Roberto Bellarosa till årets belgiska representant i Eurovision Song Contest. Hans tävlingsbidrag utsågs sedan bland tre alternativ i en tvsänd liveshow - där Roberto tvingades uppträda trots en rejäl släng influensa.  Hans sånginsats var i ärlighetens namn rätt bedrövlig och man undrade onekligen hur han lyckats vinna den där talangtävlingen året före. Vann gjorde i alla fall låten Love kills, skriven av finländaren Jukka Immonen och Iain James, en av upphovsmännen bakom Azerbajdzjans eurovisionvinnare härom året.

Sedan Love kills vann har den stuvats om, hottats upp och putsats till och en safari bland Bellarosa-klipp på YouTube bekräftar att han är en betydligt vassare sångare än vad han förmådde visa i den nationella finalen - faktorer som bidrar till att jag ser ljust på de belgiska utsikterna i Malmö, trots att oddsen just nu placerar bidraget i den absoluta botten av resultatlistan. Love kills är ingen eurovisionvinnare, men en rätt skön och hyggligt up to date popbagatell som i kombination med Robertos valpiga framtoning mycket väl kan skrapa ihop ett gäng poäng i Malmö. Mitt grundtips blir att han med knapp marginal faktiskt fixar en belgisk finalplats - om nu den där flunsan var en engångsföreteelse.
 
 
Tvtittarna hade hela röstningsmakten i årets serbiska final i mars, vilket kanske förklarar årets serbiska val. Finalen vanns nämligen av trion Moje 3 bestående av hela prispallen från serbiska The Voice som gick i mål bara en dryg månad innan serberna gjorde sitt eurovisionval - Mirna Radulović tog hem segern där följd avNevena Božović och Sara Jovanović i den ordningen. Deras tävlingslåt Ljubav Je Svuda (Kärlek finns överallt) är dessutom skriven av en av jurymedlemmarna i The Voice - Saša Milošević Mare.

Jag gillar nästan alltid Serbiens bidrag, men den här gången blev det helt galet när serberna gick till val. Känslan när jag hör Ljubav Je Svuda är att tjejerna fortfarande tävlar mot varandra snarare än uppträder som en grupp. Tre vibratomissbrukande solister som under tre minuter battlar om vem som är röststarkast i en substanslös och billigt producerad wailfest medan de åmar sig till en ursäkt till melodi. Tjejerna harju rösterna, men efter den inledande halvminuten orkar jag bara inte lyssna vidare på det omotiverade gapandet. Med flera goda grannar och sista startnumret i semin finns en del som talar för dem, men nä, jag vill inte tro att det här eländet når final.
 
 
Efter tre år på raken av misslyckade försök att vinna Lettlands uttagning deltog den här gången duon PeR för säkerhets skull med två bidrag i Dziesma. Båda tog sig till final och den ena, Here We Go, vann såväl juryns som tvtittarnas gillande till den grad att den vann finalen med högsta möjliga poäng. Duon med det märkliga namnet - PeR är en förkortning av Please Explain the Rhythm - startade som en trio för sex år sedan men är sedan två år alltså en duo bestående av Ralfs Eilands och Edmunds Rasmanis.

Here We Go kommer att bli en perfekt inledning av den andra semin! Den drivande och rättframma poplåten med ett beatboxsolo som unik säljpunkt lär garanterat höja stämningen från start i Malmö Arena - desto svårare känns det att bedöma i vilken mån den får tittare och jury att släppa ifrån sig röster och poäng. Kommer den att ligga kvar i minnet som semins rivstart - eller avfärdas den som banalt bröt med rappakaljatext? Själv tycker jag låten funkar hyggligt, men utan att lyckas stå sig i konkurrensen med starkare bidrag. Nej, grundtipset blir allt att det blir ännu en inte särskilt smickrande lettisk placering i år.
 
 
Temat i Crisalide (Vola) är personlig utveckling, från titelns puppa till den fulla potentialen som den flygande fjärilen - vilket också illustreras i låtens uppbyggnad. Under de två första minuterna är den en finstämd ballad för att sedan oväntat brista ut i händerna-i-luften-schlager, ett upplägg som visserligen känns rätt schizofrent, men som säkert lär få tvtittarna att vakna till hemma i tvsofforna. Frågan är vad de tänker när de vaknar... Många eurovisionfans med mig verkar ha lagt sig platt för låten - men jag är rädd att det här är lite för eurovisionish för att kunna bli särskilt mycket mer än just en fanfavorit i Malmö. Får man till ett smakfullt scennummer tror jag dock att Monettas utveckling från puppa till fjäril kommer att funka tillräckligt bra för en sanmarinesisk finaldebut i maj.
 
 
I mellandagarna meddelades från Makedonien att man internt utsett Esma Redžepova och Vlatko Lozanoski som sina representanter till Malmö. Mångsysslerskan Esma fyller 70 i år och har en milslång meritlista som bland annat rymmer 20 album, 9'000 konserter i 30 länder sex filmroller och dubbla nomineringar för Nobels fredspris för sitt humanitära och filantropiska engagemang. 27-årige Vlatko hördes först i den tvsända talangtävlingen Mak Dzvezdi för fem år sedan och har sedan dess etablerat sig som artist och vunnit flera prestigefyllda priser hemma i Makedonien. I februari presenterades deras tävlingslåt Imperija som dock snabbt drogs tillbaka efter stark kritik på hemmaplan, både på låten i sig och på videon som låten presenterades i. Istället ersattes den i sista stund med Pred Da Se Razdeni (Innan soluppgången).

Jag tycker låtbytet är trist - Imperija var betydligt mer spännande och lyfte fram och förde samman de båda sångarnas särart på ett helt annat sätt än ersättaren lyckas göra. Pred Da Se Razdeni känns snarare som en balkanballad till ett beat framförd av Vlatko (som för övrigt uppträder under artistnamnet Lozano) där Esma dyker upp som en rejält udda körsångerska än som en lyckad duett. Resultatet är inte heltokigt, men jag tycker att man slarvar bort potentialen i det oväntade mötet. Med alla goda grannar i den andra semin tror jag det är rätt kört för Makedonien att nå final i år - appealen utanför de länderna är förmodligen rätt begränsad för Pred Da Se Razdeni.
 
 
Azerbajdzjan använde i år för tredje året uttagningsformatet Milli Seçim turu, en åtta veckor lång talangjakt med dagliga sändningar, för att plocka fram sin artist för Eurovision Song Contest. I finalen i mars förseddes de tio framvaskade talangerna med vars en originallåt, varav den 21-årige Farid Mammadov vann störst gillande hos tvtittarna och den röstande juryn med sin ballad Hold Me. Ballard står för texten tillsammans med Ralph Charlie Al Fahel medan musiken är komponerad av grekenDimitrios Kontopoulos som också låg bakom Sakis Rouvas This is the night 2009 och producerade Ukrainas Shady Lady med Ani Lorak 2006 och förra årets vitryska bidragWe are the winners med LiteSound.

Azererna har ett imponerande facit av idel topptioplaceringar i Eurovision Song Contest så här långt - och inte mycket talar emot att man ska kunna göra om tricket i år igen med sin tvålfagre sångare och strömlinjeformade ballad. Låten må vara mer en än smula förutsägbar, men den lär också vara brett säljande. Det enda som talar emot det azeriska bidraget är att sången inte var klockren i den nationella finalen, men inte värre än att jag tror man fixar till det i tid för final - för dit lär man ta sig i år igen. Själv tycker jag det här är i kletigaste laget, men att man trots det lyckas balansera på rätt sida pekoraldiket - lite för safe för att bli en stor favorit, men en helt ok eurovisionstyle popballad.
 
 
När juryn avlagt sina röster delade tre bidrag på förstaplatsen, men när sedan hela 38,6% av tvtittarnas röster hamnade hos Krista Siegfrids Marry Me rådde det ingen tvekan om vem som tagit hem segern - Finland skickar gladpop med bröllopstema till Malmö!

Det kändes lite otippat att Finland föll för en glad och energisk poplåt - eller om de som jag kanske snarare föll för en färgstark sångerska med attityd och lyskraft. Inget större fel på låten i sig, den är en glad bagatell med singalongkvaliteter och skönt dingdong - men den kräver ändå en Krista för att lysa. Låten har kritiserats för att vara en feministisk hejaklacksvisa för den inte helt lyckade texten om tjejen som lägger sig platt för att få bli gift med mannen hon vill ha, och även om Krista knappast framstår som ett självutplånande offer är det tänkbart att temat ställer till det i Malmö. För min del tycker jag att låten snabbt blev en smula tjatig, men går man på mitt första intryck så bör finalchansen finnas där. Låten sätter sig snabbt och Krista som brud syns och tar plats. Grundtipset blir att man kniper en av de sista finalplatserna, men gjutet känns det inte och topplaceringarna känns långt borta.
 
 
I Maltas final var nämligen den svenskmaltesiske Idol-vinnaren Kevin Borg en av de tävlande med en ballad skriven av svenskar. Trots att Needing you som den heter fick högst poäng av de röstande tvtittarna så räckte det inte till seger - juryn hade nämligen en stor favorit vilket övertrumfade poängen från tittarna; den 23-årige läkaren och hobbyartisten Gianluca Bezzina med låten Tomorrow som alltså representerar Malta i Malmö i maj.

Jag tycker malteserna valde helt rätt. Visserligen påminner låten mig ett gäng omTrains hit Hey soul sister och nog är Gianluca en smula oslipad som artist, men i årets startfält finns ingen konkurrens alls i klassen enkla feelgoodlåtar och Gianlucas leende och chosefria charm förlåter en hel del av den där valpigheten på scenen. Låtens text om Jeremy och hans resultatlösa jakt på den där tjejen som alltid är lika långt borta som imorgon må inte tåla någon djupare analys, men refrängen sitter som en smäck - i mitt huvud har den gjort det i drygt två månader nu. Lyckas man förmedla känslan i videon på scenen i Malmö tippar jag finalplats och kanske till och med en riktigt hygglig placering där - men det hänger allt på hur och om man lyckas få till det på scenen.

Mat - Stress - Glädje

Det har varit långa dagar fyllda med arbetsuppgifter, så är det alltid nu när alla verksamheter går mot sitt slut. Och i går var det konfirmation för mina fina ungdomar.
 
Samtidigt ska lägenheten packas ner och allt ska delas och sorteras samt slängas!
 
Det har varit en kamp med att få i sig de 6 måltiderna. Men det har funkat, dock har det blivit en hel del fil, det är enkelt att ha med sig.
 
Vad det gäller dumping har jag inte fått någon av det jag ätit, men däremot om jag råkat äta förmycket. men jag känner ingen hunger eller mättnad än, undrar så när den nya magsäcken ska börja att komunicera med mig.
 
 
Jag fegar på dagtid - äter bara det jag vet funkar medans jag jobbar, försöker att testa saker hemma, men är så sugen på kall mat - konstant!
 
Längtar lite efter att få vara hungrig, men också mätt! Hur lång tid tog det för er innan ni kännde hunger eller mättnad?
 
Pax!
Jonaz
 
 

Största dumpen so far!

Var på kinarestaurang. Beställde en omelett med räkor!
 
Var noga med att äta sakta och försökte ögonmåtta att inte få i mig mer än ca 1 1/2 dl i mängd.
Min kompis hade beställt en rätt med tillhörande ris, och jag blev nyfiken på att testa riset. Tog enbart en matsked. Jag har en kompis som har gjort samma operation och hon kan inte äta ris för att det känns som om det fastnar i matstrupen.
 
 
Det bara smällde till, fick en akut sömnattack. Blev så trött att jag inte kunde fokusera på samtalet med min polare, gäspningarna bara kom och det känndes som om jag inte sovit på en vecka och tagit en grogg på detta!
 
 
Jag smet in på toa, satte mig på toastolen, satte benen upp mot väggen och vilade i ca 10 min. Sedan gick det över och jag var pigg och kry som om inget hade hänt.
 
Jag vet inte om det var riset, eller att jag råkat äta förmycket av omeletten. 
 
Jag vet att många dumpat på värre sätt, och "so far" har jag varit väldigt förskonad!
 
Pax!
Jonaz

Status över viktminskningen de senaste tre veckorna :D

Startvikt: 158kg
StartBMI: 49,3

Flytveckorna:
Vecka 1, 13/2-2013: -5.3kg, -1,6 i BMI
Vecka 2, 19/2-2013: -1.8kg, -0,6 i BMI
Vecka 3, 26/2-2013: -2,7kg, -0,8 i BMI
Vecka 4, 5/3-2013: -1,4kg, -0,5 i BMI
Vecka 5, 12/3-2013: -1,4kg, -0,4 i BMI
Vecka 6, 19/3-2013: -3kg, -1 i BMI
Vecka 7, 26/3-2013: -0,5kg, -0,1 i BMI
Vecka 8, 26/3-2013: -3,1kg, -1 i BMI                                                                                                      


Efter operation:
Vecka 1, 11/4-2013: -5.3kg, -1,6 i BMI                                                                                                       Vecka 2, 18/4-2013: -3.0kg, -1 i BMI                                                                                                     Vecka 3, 25/4-2013: -1,2kg, -0,3 i BMI                                                                                                  Vecka 4, 2/5-2013: -2,8kg, -0,9 i BMI                                                                                                    Vecka 5, 9/5-2013: -1kg, -0,3 i BMI



TOTAL VIKTNEDGÅNG: 32,5 kg

JUST NU!
Vikt 125,5 kg
BMI 39,2


Pax!
Jonaz

Tack alla fina!

Just nu står jagh mitt i alla flyttkartonger! Har kört kläder böcker och annat smått kraft till den nya lägenheten.
 
 
Pappa och lillebror kommer på tisdag, då tar vi det stora. För varje steg jag tar tänker jag - wow, där bränndes en kalori till hihi!
 
Till alla mina fina bloggpolare, för att ni finns och för allt ert pepp och kommentarer vill jag bara säga till er:
 
I
 
 
U ALL!
 
Pax!
Jonaz
Kategori: Jag

Livet går sitt eget håll!

Hej alla! Var tvungen att ta en pause och samla mig!
Hade inte planerat att det skulle handla om veckor!
I stort mår jag väldigt bra, men i min vandring till operationen var det många saker i mitt liv som också öppnades upp och fick dammas av.
Jag har för några veckor sedan brutit med min sambo efter 17,5 år. På tisdag flyttar jag till egen lägenhet!
Jag mår bra, men det är inte kul att vara den som väljer åt någon annan.
Jag kommer inte att skriva mer om detta, utan kommer att uppdatera alla er fina vad som hänt med kost och kropp de senaste veckorna, men jag tycker nog att ni förtjänar en förklaring varför jag behövt en lång tystnad!

Pax!
Jonaz xxx