Semifinal 2 - Eurovision Song Contest 2013
Efter tre år på raken av misslyckade försök att vinna Lettlands uttagning deltog den här gången duon PeR för säkerhets skull med två bidrag i Dziesma. Båda tog sig till final och den ena, Here We Go, vann såväl juryns som tvtittarnas gillande till den grad att den vann finalen med högsta möjliga poäng. Duon med det märkliga namnet - PeR är en förkortning av Please Explain the Rhythm - startade som en trio för sex år sedan men är sedan två år alltså en duo bestående av Ralfs Eilands och Edmunds Rasmanis.
Here We Go kommer att bli en perfekt inledning av den andra semin! Den drivande och rättframma poplåten med ett beatboxsolo som unik säljpunkt lär garanterat höja stämningen från start i Malmö Arena - desto svårare känns det att bedöma i vilken mån den får tittare och jury att släppa ifrån sig röster och poäng. Kommer den att ligga kvar i minnet som semins rivstart - eller avfärdas den som banalt bröt med rappakaljatext? Själv tycker jag låten funkar hyggligt, men utan att lyckas stå sig i konkurrensen med starkare bidrag. Nej, grundtipset blir allt att det blir ännu en inte särskilt smickrande lettisk placering i år.
Here We Go kommer att bli en perfekt inledning av den andra semin! Den drivande och rättframma poplåten med ett beatboxsolo som unik säljpunkt lär garanterat höja stämningen från start i Malmö Arena - desto svårare känns det att bedöma i vilken mån den får tittare och jury att släppa ifrån sig röster och poäng. Kommer den att ligga kvar i minnet som semins rivstart - eller avfärdas den som banalt bröt med rappakaljatext? Själv tycker jag låten funkar hyggligt, men utan att lyckas stå sig i konkurrensen med starkare bidrag. Nej, grundtipset blir allt att det blir ännu en inte särskilt smickrande lettisk placering i år.
Temat i Crisalide (Vola) är personlig utveckling, från titelns puppa till den fulla potentialen som den flygande fjärilen - vilket också illustreras i låtens uppbyggnad. Under de två första minuterna är den en finstämd ballad för att sedan oväntat brista ut i händerna-i-luften-schlager, ett upplägg som visserligen känns rätt schizofrent, men som säkert lär få tvtittarna att vakna till hemma i tvsofforna. Frågan är vad de tänker när de vaknar... Många eurovisionfans med mig verkar ha lagt sig platt för låten - men jag är rädd att det här är lite för eurovisionish för att kunna bli särskilt mycket mer än just en fanfavorit i Malmö. Får man till ett smakfullt scennummer tror jag dock att Monettas utveckling från puppa till fjäril kommer att funka tillräckligt bra för en sanmarinesisk finaldebut i maj.
I mellandagarna meddelades från Makedonien att man internt utsett Esma Redžepova och Vlatko Lozanoski som sina representanter till Malmö. Mångsysslerskan Esma fyller 70 i år och har en milslång meritlista som bland annat rymmer 20 album, 9'000 konserter i 30 länder sex filmroller och dubbla nomineringar för Nobels fredspris för sitt humanitära och filantropiska engagemang. 27-årige Vlatko hördes först i den tvsända talangtävlingen Mak Dzvezdi för fem år sedan och har sedan dess etablerat sig som artist och vunnit flera prestigefyllda priser hemma i Makedonien. I februari presenterades deras tävlingslåt Imperija som dock snabbt drogs tillbaka efter stark kritik på hemmaplan, både på låten i sig och på videon som låten presenterades i. Istället ersattes den i sista stund med Pred Da Se Razdeni (Innan soluppgången).
Jag tycker låtbytet är trist - Imperija var betydligt mer spännande och lyfte fram och förde samman de båda sångarnas särart på ett helt annat sätt än ersättaren lyckas göra. Pred Da Se Razdeni känns snarare som en balkanballad till ett beat framförd av Vlatko (som för övrigt uppträder under artistnamnet Lozano) där Esma dyker upp som en rejält udda körsångerska än som en lyckad duett. Resultatet är inte heltokigt, men jag tycker att man slarvar bort potentialen i det oväntade mötet. Med alla goda grannar i den andra semin tror jag det är rätt kört för Makedonien att nå final i år - appealen utanför de länderna är förmodligen rätt begränsad för Pred Da Se Razdeni.
Jag tycker låtbytet är trist - Imperija var betydligt mer spännande och lyfte fram och förde samman de båda sångarnas särart på ett helt annat sätt än ersättaren lyckas göra. Pred Da Se Razdeni känns snarare som en balkanballad till ett beat framförd av Vlatko (som för övrigt uppträder under artistnamnet Lozano) där Esma dyker upp som en rejält udda körsångerska än som en lyckad duett. Resultatet är inte heltokigt, men jag tycker att man slarvar bort potentialen i det oväntade mötet. Med alla goda grannar i den andra semin tror jag det är rätt kört för Makedonien att nå final i år - appealen utanför de länderna är förmodligen rätt begränsad för Pred Da Se Razdeni.
Azerbajdzjan använde i år för tredje året uttagningsformatet Milli Seçim turu, en åtta veckor lång talangjakt med dagliga sändningar, för att plocka fram sin artist för Eurovision Song Contest. I finalen i mars förseddes de tio framvaskade talangerna med vars en originallåt, varav den 21-årige Farid Mammadov vann störst gillande hos tvtittarna och den röstande juryn med sin ballad Hold Me. Ballard står för texten tillsammans med Ralph Charlie Al Fahel medan musiken är komponerad av grekenDimitrios Kontopoulos som också låg bakom Sakis Rouvas This is the night 2009 och producerade Ukrainas Shady Lady med Ani Lorak 2006 och förra årets vitryska bidragWe are the winners med LiteSound.
Azererna har ett imponerande facit av idel topptioplaceringar i Eurovision Song Contest så här långt - och inte mycket talar emot att man ska kunna göra om tricket i år igen med sin tvålfagre sångare och strömlinjeformade ballad. Låten må vara mer en än smula förutsägbar, men den lär också vara brett säljande. Det enda som talar emot det azeriska bidraget är att sången inte var klockren i den nationella finalen, men inte värre än att jag tror man fixar till det i tid för final - för dit lär man ta sig i år igen. Själv tycker jag det här är i kletigaste laget, men att man trots det lyckas balansera på rätt sida pekoraldiket - lite för safe för att bli en stor favorit, men en helt ok eurovisionstyle popballad.
Azererna har ett imponerande facit av idel topptioplaceringar i Eurovision Song Contest så här långt - och inte mycket talar emot att man ska kunna göra om tricket i år igen med sin tvålfagre sångare och strömlinjeformade ballad. Låten må vara mer en än smula förutsägbar, men den lär också vara brett säljande. Det enda som talar emot det azeriska bidraget är att sången inte var klockren i den nationella finalen, men inte värre än att jag tror man fixar till det i tid för final - för dit lär man ta sig i år igen. Själv tycker jag det här är i kletigaste laget, men att man trots det lyckas balansera på rätt sida pekoraldiket - lite för safe för att bli en stor favorit, men en helt ok eurovisionstyle popballad.
När juryn avlagt sina röster delade tre bidrag på förstaplatsen, men när sedan hela 38,6% av tvtittarnas röster hamnade hos Krista Siegfrids Marry Me rådde det ingen tvekan om vem som tagit hem segern - Finland skickar gladpop med bröllopstema till Malmö!
Det kändes lite otippat att Finland föll för en glad och energisk poplåt - eller om de som jag kanske snarare föll för en färgstark sångerska med attityd och lyskraft. Inget större fel på låten i sig, den är en glad bagatell med singalongkvaliteter och skönt dingdong - men den kräver ändå en Krista för att lysa. Låten har kritiserats för att vara en feministisk hejaklacksvisa för den inte helt lyckade texten om tjejen som lägger sig platt för att få bli gift med mannen hon vill ha, och även om Krista knappast framstår som ett självutplånande offer är det tänkbart att temat ställer till det i Malmö. För min del tycker jag att låten snabbt blev en smula tjatig, men går man på mitt första intryck så bör finalchansen finnas där. Låten sätter sig snabbt och Krista som brud syns och tar plats. Grundtipset blir att man kniper en av de sista finalplatserna, men gjutet känns det inte och topplaceringarna känns långt borta.
Det kändes lite otippat att Finland föll för en glad och energisk poplåt - eller om de som jag kanske snarare föll för en färgstark sångerska med attityd och lyskraft. Inget större fel på låten i sig, den är en glad bagatell med singalongkvaliteter och skönt dingdong - men den kräver ändå en Krista för att lysa. Låten har kritiserats för att vara en feministisk hejaklacksvisa för den inte helt lyckade texten om tjejen som lägger sig platt för att få bli gift med mannen hon vill ha, och även om Krista knappast framstår som ett självutplånande offer är det tänkbart att temat ställer till det i Malmö. För min del tycker jag att låten snabbt blev en smula tjatig, men går man på mitt första intryck så bör finalchansen finnas där. Låten sätter sig snabbt och Krista som brud syns och tar plats. Grundtipset blir att man kniper en av de sista finalplatserna, men gjutet känns det inte och topplaceringarna känns långt borta.
I Maltas final var nämligen den svenskmaltesiske Idol-vinnaren Kevin Borg en av de tävlande med en ballad skriven av svenskar. Trots att Needing you som den heter fick högst poäng av de röstande tvtittarna så räckte det inte till seger - juryn hade nämligen en stor favorit vilket övertrumfade poängen från tittarna; den 23-årige läkaren och hobbyartisten Gianluca Bezzina med låten Tomorrow som alltså representerar Malta i Malmö i maj.
Jag tycker malteserna valde helt rätt. Visserligen påminner låten mig ett gäng omTrains hit Hey soul sister och nog är Gianluca en smula oslipad som artist, men i årets startfält finns ingen konkurrens alls i klassen enkla feelgoodlåtar och Gianlucas leende och chosefria charm förlåter en hel del av den där valpigheten på scenen. Låtens text om Jeremy och hans resultatlösa jakt på den där tjejen som alltid är lika långt borta som imorgon må inte tåla någon djupare analys, men refrängen sitter som en smäck - i mitt huvud har den gjort det i drygt två månader nu. Lyckas man förmedla känslan i videon på scenen i Malmö tippar jag finalplats och kanske till och med en riktigt hygglig placering där - men det hänger allt på hur och om man lyckas få till det på scenen.
Jag tycker malteserna valde helt rätt. Visserligen påminner låten mig ett gäng omTrains hit Hey soul sister och nog är Gianluca en smula oslipad som artist, men i årets startfält finns ingen konkurrens alls i klassen enkla feelgoodlåtar och Gianlucas leende och chosefria charm förlåter en hel del av den där valpigheten på scenen. Låtens text om Jeremy och hans resultatlösa jakt på den där tjejen som alltid är lika långt borta som imorgon må inte tåla någon djupare analys, men refrängen sitter som en smäck - i mitt huvud har den gjort det i drygt två månader nu. Lyckas man förmedla känslan i videon på scenen i Malmö tippar jag finalplats och kanske till och med en riktigt hygglig placering där - men det hänger allt på hur och om man lyckas få till det på scenen.
I år skippade nämligen bulgarerna den öppna uttagningen och utsåg istället internt duon som tog landet till den där hittills enda eurovisionfinalen. 2007 tog folkmusikernElitsa Todorova och percussionisten Stoyan Yankulov sig lite oväntat dit med den suggestiva trumdrivna Water och tog sig ända upp till en femteplats - och i år fick de alltså chansen att göra om tricket. Folket fick dock, åtminstone inledningsvis, ett ord med i laget då de tillsammans med en jury fick välja låt åt duon i en tvsänd final. Omröstningen blev så jämn som den kunde - Kismet och Samo Shampioni slutade båda på exakt samma poäng vilket gjorde att man fick ta till i regelverket för att se vilket bidrag som vunnit - vilket ledde till seger för Kismet. Direkt efter segern ryktades dock att duon var missnöjda med resultatet - de hade hoppats och förväntat sig seger för Samo Shampioni - ett problem man snart nog fann lösning på. Snart annonserades att man inte kom överens med låtskrivarna till vinnarlåten varför segern istället överlåtits till tvåan. Alla som tror att det är en efterkonstruktion kan räcka upp handen nu!
Samo Shampioni med den engelska undertiteln Only Champions låter som en direkt fortsättning på Water - vi snackar moderniserad folkmusik med tyngdpunkt på trummor och en saftig dos säckpipa i förening med Elitsas karaktäristiska lite gälla röst. Refrängen är en bit mer kommersiell än förra gången, annars känns alla element igen från föregångaren. Genren har visserligen ännu en stor publik på kontinenten, men när känslan av originalitet nu blåst bort tror jag det blir svårt för bulgarerna att upprepa succén. Själv föredrar jag utan tvekan den originellare och mindre insmickrande Water - och tippar bulgarisk besvikelse i semifinalen.
Samo Shampioni med den engelska undertiteln Only Champions låter som en direkt fortsättning på Water - vi snackar moderniserad folkmusik med tyngdpunkt på trummor och en saftig dos säckpipa i förening med Elitsas karaktäristiska lite gälla röst. Refrängen är en bit mer kommersiell än förra gången, annars känns alla element igen från föregångaren. Genren har visserligen ännu en stor publik på kontinenten, men när känslan av originalitet nu blåst bort tror jag det blir svårt för bulgarerna att upprepa succén. Själv föredrar jag utan tvekan den originellare och mindre insmickrande Water - och tippar bulgarisk besvikelse i semifinalen.
I finalen av årets upplaga av den isländska uttagningen Söngvakeppnin fick tvtittarna sista ordet när de på egen hand fick rösta fram vinnaren i den avslutande superduellen mellan de två bidrag som fått flest poäng av juryn och tittarna i den första röstningsomgången. Det gav seger åt den 24-årige musikalartisten Eyþór Ingi Gunnlaugsson som debuterade i uttagningen med balladen Ég Á Líf (Jag har ett liv).
Jag har förstått att årets isländska bidrag har en hel del fans bland de som följer tävlingen, så det blir med viss risk för mothugg jag vädrar jag en annan åsikt. I Ég Á Líf hör jag en rätt mossig ballad i folkton som går in genom det ena örat och ut genom det andra utan att stanna på vägen - trots att den gör sitt bästa med den banala refrängen som är så repetitiv att den tassar på gränsen till enerverande. En lätt övertänd artist hjälper inte direkt upp paketet heller. Oddsen placerar just nu Island näst sist bland alla bidrag i år och även om jag inte drar det lika långt tror jag det är rätt kört med finalutsikterna för Island den här gången, särskilt som startfältet rymmer betydligt mer iöronenfallande ballader.
Jag har förstått att årets isländska bidrag har en hel del fans bland de som följer tävlingen, så det blir med viss risk för mothugg jag vädrar jag en annan åsikt. I Ég Á Líf hör jag en rätt mossig ballad i folkton som går in genom det ena örat och ut genom det andra utan att stanna på vägen - trots att den gör sitt bästa med den banala refrängen som är så repetitiv att den tassar på gränsen till enerverande. En lätt övertänd artist hjälper inte direkt upp paketet heller. Oddsen placerar just nu Island näst sist bland alla bidrag i år och även om jag inte drar det lika långt tror jag det är rätt kört med finalutsikterna för Island den här gången, särskilt som startfältet rymmer betydligt mer iöronenfallande ballader.
Det grekiska deltagandet i Eurovision Song Contest satt riktigt långt inne i år på grund av den ekonomiska situationen i såväl Grekland som hos det arrangerande tvbolaget ERT - men till slut fann man en lösning. En nationell uttagning arrangerades i samarbete med den privatägda och bättre bemedlade tvkanalen MAD TV. I finalen tävlade fyra bidrag varav såväl juryn som tvtittarna var överens om att det var Alcohol is free framförd av femmannabandet Koza Mostra i samarbete med den 58-årige folksångaren Agathonas Iakovidis man ville skicka till Malmö.
Det var länge sedan vi hörde ett bidrag som låter så grekiskt i tävlingen - den här gången erbjuds vi nationell folklore, klezmer-ska i en dubbeltydig låt med en text som metaforiskt beskriver den pågående ekonomiska krisen i Grekland. Det här svänger ju utan tvekan en bit och de energiska grabbarna i kilt tillsammans med farbrorn med den gigantiska mustaschen utgör onekligen ett blickfång - men det är inte riktigt min kopp te och jag stör mig särskilt på hur titelraden, den enda som är begriplig i låten, upprepas och åter upprepas och ger låten lite väl mycket plojfaktor för att jag ska trivas. En ny grekisk finalplats lär det nog bli, men jag tror inte det här kan slå tillräckligt brett för att ge grekerna möjlighet att påbörja en ny topp 10-svit.
Det var länge sedan vi hörde ett bidrag som låter så grekiskt i tävlingen - den här gången erbjuds vi nationell folklore, klezmer-ska i en dubbeltydig låt med en text som metaforiskt beskriver den pågående ekonomiska krisen i Grekland. Det här svänger ju utan tvekan en bit och de energiska grabbarna i kilt tillsammans med farbrorn med den gigantiska mustaschen utgör onekligen ett blickfång - men det är inte riktigt min kopp te och jag stör mig särskilt på hur titelraden, den enda som är begriplig i låten, upprepas och åter upprepas och ger låten lite väl mycket plojfaktor för att jag ska trivas. En ny grekisk finalplats lär det nog bli, men jag tror inte det här kan slå tillräckligt brett för att ge grekerna möjlighet att påbörja en ny topp 10-svit.
Rak bishvilo är ett klassiskt stycke balladdrama på ett lika klassiskt tema - trånande kärlek, om allt man är beredd att göra bara för honom. Jag tycker hebreiska är ett fantastiskt vackert språk som dessutom gör sig särskilt bra i ballader av den här typen - vilket vi sett flera exempel på genom åren. Låten bygger upp snyggt mot ett crescendo och får god hjälp av Moran som både är en säker sångerska och lyckas förmedla känslan i texten - jag gillar faktiskt dessutom hennes anti-popstjärne-look som bidrar till att det känns mer på riktigt. Låten är väl knappast en tittarröstmagnet och jag saknar det där lilla extra som gör en vinnare, men jag tror trots det att israelerna har en finalplats som i en ask, framför allt med hjälp av stöd från jurygrupperna - men väl där lutar det mot en placering på nedre halvan, men jag ska hålla alla tummar som jag bara kan!
I januari meddelade det ansvariga tvbolaget AMPTV att man internt utsett sångaren Gor Sujyan till sin representant i Malmö. När det sedan blev dags att välja låt åt honom i en tvshow i början av mars backades han upp av Dorians, bandet som han annars är sångare i - och snart bestämdes att man skickar hela bandet till Malmö istället för bara sångaren. Bland de fyra låtarna som ställdes upp som alternativ valde juryn och tvtittarna ut Lonely Planet skriven av armeniern Vardan Zadoyan tillsammans med Tony Iommi, vanligtvis gitarrist i och låtskrivare för rocklegendarerna Black Sabbath.
Med en så meriterad låtskrivare i kombination med vad som sägs vara Armeniens populäraste rockband hade jag förväntat mig betydligt mer än vad Lonely Planet kan erbjuda. Jag har vid det här laget både hört och sett låten ett stort antal gånger, men trots det lyckas inget annat fastna än intrycket av Gor Suryans fantastiska ögonbryn. Armenien må ha en fin meritlista i tävlingen, men vid det senaste försöket visade det sig att de inte är några givna finalister oavsett vad de skickar och finns det någon rättvisa i världen blir det ännu en plump i protokollet i år - det här är alldeles för platt och menlöst för att ta sig någonstans. BLÄÄÄ!
Med en så meriterad låtskrivare i kombination med vad som sägs vara Armeniens populäraste rockband hade jag förväntat mig betydligt mer än vad Lonely Planet kan erbjuda. Jag har vid det här laget både hört och sett låten ett stort antal gånger, men trots det lyckas inget annat fastna än intrycket av Gor Suryans fantastiska ögonbryn. Armenien må ha en fin meritlista i tävlingen, men vid det senaste försöket visade det sig att de inte är några givna finalister oavsett vad de skickar och finns det någon rättvisa i världen blir det ännu en plump i protokollet i år - det här är alldeles för platt och menlöst för att ta sig någonstans. BLÄÄÄ!
Årets upplaga av den ungerska uttagningen A Dal fick, mycket tack vare det annorlunda röstningsupplägget, en oväntad upplösning. I en första röstningsomgång röstade nämligen en jury bestående av fem individuella medlemmar på egen hand fram fyra superfinalister - varefter två av fältets mer namnkunniga artister visade sig vara stora favoriter hos juryn. I superfinalen nollställdes räkneverken och hela röstningsmakten lades i stället på tittarna som överraskande valde bidraget juryn plockat in sist, den scen-ovane 29-årige hobbymusikern Alex Márta i skepnad av sitt artistalias ByeAlex och hans Kedvesem (Zoohacker Remix).
Sålunda får vi höra lågmäld minimalistisk hipster-indie från Ungern i år, i en poetisk kärleksförklaring till titelns Älskling, dessutom i den första renodlade remixversionen som tävlat i Eurovision Song Contest, en remix som tillför beat och skönt blipp till den akustiska gitarren från originalet. Jag gillar verkligen det här, musikaliskt faller Kedvesem snyggt ner i samma påse som musik jag lyssnar på utanför eurovisionbubblan och de vackra orden på ungerska berör utan att jag förstår vad de betyder. Även om jag inte tror att ByeAlex lyckas få 40% av tittarnas röster i maj som han gjorde hemma i Ungern så hoppas och tror jag att tillräckligt många låter sig fångas för att det ska kunna bli ungersk final för tredje året på raken.
Sålunda får vi höra lågmäld minimalistisk hipster-indie från Ungern i år, i en poetisk kärleksförklaring till titelns Älskling, dessutom i den första renodlade remixversionen som tävlat i Eurovision Song Contest, en remix som tillför beat och skönt blipp till den akustiska gitarren från originalet. Jag gillar verkligen det här, musikaliskt faller Kedvesem snyggt ner i samma påse som musik jag lyssnar på utanför eurovisionbubblan och de vackra orden på ungerska berör utan att jag förstår vad de betyder. Även om jag inte tror att ByeAlex lyckas få 40% av tittarnas röster i maj som han gjorde hemma i Ungern så hoppas och tror jag att tillräckligt många låter sig fångas för att det ska kunna bli ungersk final för tredje året på raken.
I mina öron är I Feed You My Love det enda av årets bidrag som har möjlighet att fullt ut följa upp Loreens seger förra året i termer av en låt som känns relevant här och nu och med potential att göra avtryck även på andra listor och i andra sammanhang. Jag är dock inte alls övertygad om att den faktiskt kommer att belönas därefter i Malmö. Konceptet suggestiv intensiv electroballad är helt oprövat i tävlingen och det känns inte helt lätt att förutsäga hur den kommer att tas emot. Jag älskar i alla fall det här oförbehållet, och med Margaret som säker stjärna vid mikrofonen törs jag i alla fall känna mig säker på en finalplats.
När Albaniens anrika uttagning Festivali i Këngës gick av stapeln dagen före julafton ifjol var det i vanlig albansk ordning en jury som ensam satt på makten att utse vinnaren. I ett startfält dominerat av ballader föll de för fältets enda rocklåt, Identitet framförd av duon Adrian Lulgjuraj och Bledar Sejko - som för övrigt vann strax före Albaniens allra första eurovisionrepresentant Anjeza Shahini som nu tävlade med bidraget Love. Både 32-årige sångaren Adrian och den tio år äldre gitarristen och kompositören Bledar är välmeriterade på hemmaplan - Bledar nämns som en förgrundsgestalt i albanskt musikliv som utövande rockmusiker då pop och rock var förbjudet i det kommunistiska Albanien under sent 80-tal.
Årets startfält rymmer ett enda renodlat rockbidrag, och det kommer alltså från Albanien som för första gången ger sig på att skicka ett bidrag i den genren. Klassisk rock med balkanton är definitivt inte min påse, men frågan är i vilken grad Identitet kan blidka mer rocktörstande röstare i Malmö. Jag gissar att de är tillräckligt många för att hålla Albanien borta från de absoluta bottenplaceringarna - låten saknar inte kvaliteter - men att den är för anonym för att hösta in tillräckligt många poäng för ny finalplats. Lite mer refräng och en tydligare hook och jag hade kunnat vara mer intresserad, men i avsaknad av det tycker jag det här är stentrist.
Årets startfält rymmer ett enda renodlat rockbidrag, och det kommer alltså från Albanien som för första gången ger sig på att skicka ett bidrag i den genren. Klassisk rock med balkanton är definitivt inte min påse, men frågan är i vilken grad Identitet kan blidka mer rocktörstande röstare i Malmö. Jag gissar att de är tillräckligt många för att hålla Albanien borta från de absoluta bottenplaceringarna - låten saknar inte kvaliteter - men att den är för anonym för att hösta in tillräckligt många poäng för ny finalplats. Lite mer refräng och en tydligare hook och jag hade kunnat vara mer intresserad, men i avsaknad av det tycker jag det här är stentrist.
På självaste nyårsafton meddelade det ansvariga tvbolaget att man dumpar den nationella uttagningen helt den här gången, och att man istället internt utsett Nodi Tatishvili och Sophie Gelovani, två mångsidiga men klassiskt skolade sångare på väg mot de trettio, som sina representanter i Malmö. Strax efteråt meddelades att man anlitat svenske schlagergurun Thomas G:son som låtskrivare åt duon, vilket innebär att han nu tävlar med sitt åttonde bidrag i Eurovision Song Contest - och för det femte landet i ordningen. När Waterfall, som han skrivit tillsammans med Erik Bernholm, presenterades visade det sig att bidraget snarare är en Quedate conmigo likt den han skrev åt Spanien i fjol, än en Euphoria.
Vilket ju innebär att Waterfall är en storslagen klassiskt uppbyggd eurovisionballad, det slag som stegras låten igenom för att via en tonartshöjning explodera i ett fläskigt crescendo - inte särskilt originellt, men därmed det slag som jag bara älskar. Det enda som stör mig här är att Georgien tack vare sitt vägval inte alls låter Georgien i år, vilket å andra sidan stör desto mer. Bortsett från det finns allt jag önskar av genren; en snygg låt med skönt lagom påklistrat drama, ett par riktigt starka artister och det ryktas dessutom om ett scennummer man kommer att lägga märke till. Jämfört med fjolårets spanska bidrag som jag nämnde ovan sjunger man dessutom på engelska vilket får mig att tro på en riktigt bra slutplacering den här gången. Lätt topp tio, och om allt faller på plats på scenen till och med häng på pallen.
Vilket ju innebär att Waterfall är en storslagen klassiskt uppbyggd eurovisionballad, det slag som stegras låten igenom för att via en tonartshöjning explodera i ett fläskigt crescendo - inte särskilt originellt, men därmed det slag som jag bara älskar. Det enda som stör mig här är att Georgien tack vare sitt vägval inte alls låter Georgien i år, vilket å andra sidan stör desto mer. Bortsett från det finns allt jag önskar av genren; en snygg låt med skönt lagom påklistrat drama, ett par riktigt starka artister och det ryktas dessutom om ett scennummer man kommer att lägga märke till. Jämfört med fjolårets spanska bidrag som jag nämnde ovan sjunger man dessutom på engelska vilket får mig att tro på en riktigt bra slutplacering den här gången. Lätt topp tio, och om allt faller på plats på scenen till och med häng på pallen.
Årets schweiziska uttagning inleddes redan i oktober för att så småningom mynna ut i en final i mitten av december där tittarna hade att ta ställning till nio finalister representerande landets tre största språk. Den vanns i stor stil av låten You And Me framförd av sex medlemmar i Frälsningsarmén, iförda samfundets uniformer - dessutom tävlade man under dess namn Heilsarmee. EBU gick dock in och ställde ultimatum - byt namn och skippa uniformerna eller skicka ett annat bidrag - eftersom regelverket säger att inga religiösa eller politiska budskap i någon form får framföras i tävlingen. Snart presenterade sig bandet istället som Takasa, ett swahiliskt ord som betyder att rena - och meddelade att man kommer att tävla i vita skjortor och svarta byxor i Malmö.
Låten så bygger den hårt på ett hookigt riff och en effektiv och lättsjungen aaah-kör tillsammans med en allmängiltig text om hur mycket vi alla hör ihop. Ett riktigt lyckat recept för att göra en låt som snabbt fastnar - men å andra sidan händer det just inte mycket under låtens tre minuter, det maler bara på. Det här känns svårtippat. Låten är catchy, men tanken på bandet framförande låten rakt upp och ner klädda i svartvitt känns allt annat än spännande. Grundtipset blir att man gör precis som bandets gitarrist gjorde när man framfört låten i Bulgariens final - det vill säga står på näsan - men det känns inte otänkbart att man kniper någon av de sista finalplatserna, men jag hoppas så att de går vidare!
Låten så bygger den hårt på ett hookigt riff och en effektiv och lättsjungen aaah-kör tillsammans med en allmängiltig text om hur mycket vi alla hör ihop. Ett riktigt lyckat recept för att göra en låt som snabbt fastnar - men å andra sidan händer det just inte mycket under låtens tre minuter, det maler bara på. Det här känns svårtippat. Låten är catchy, men tanken på bandet framförande låten rakt upp och ner klädda i svartvitt känns allt annat än spännande. Grundtipset blir att man gör precis som bandets gitarrist gjorde när man framfört låten i Bulgariens final - det vill säga står på näsan - men det känns inte otänkbart att man kniper någon av de sista finalplatserna, men jag hoppas så att de går vidare!
Vi är framme vid den andra semifinalens sista låt, där jag skulle kunna välja en ingång om de statistiska fördelarna med att vara sist ut eller det faktum att Rumänien aldrig misslyckats med att kvala sig till eurovisionfinal i det nuvarande systemet. Men jag berättar istället att jag tidigt under säsongen spred ett klipp på ett bidrag från Rumäniens uttagning - en sällan skådad orgie i eurovisionkitsch med en överspelande dramatisk sångare som ackompanjerad av ett eurobeat tar sig igenom sin låt i galen falsett - och att jag blev rejält förvånad när låten till slut gick och vann den rumänska finalen.
Finalen av den rumänska uttagningen Selecția Națională där tolv bidrag tävlade om segern fick en spännande upplösning i en jämn omröstning där varken jurymedlemmarna eller tvtittarna sinsemellan var eniga om sin favorit. När röken skingrats stod till slut den klassiskt skolade countertenoren Cezar Florin Ouatu och hans It's My Life som segrare med bara en poängs marginal ner till tvåan efter att fått tolvpoängaren av tvtittarna och placerats som trea av juryn.
Nej, det här är ju inte bra i någon av ordets mer allmänt vedertagna meningar. Tur då att jag skapat mig en alldeles egen kategori - eurovisionbra - för där passar It's My Life perfekt. En av anledningarna till att jag en gång lärde mig älska Eurovision Song Contest var de där bidragen som är så hisnande over the top att man krampaktigt klamrar sig fast i soffans armstöd som om låten vore tre minuters berg-och-dal-banefärd med osäker utgång. Det här är precis en sådan låt, som hämtad ur ett parallellt eurovisionuniversum där för mycket av allt är norm. En del av mig kan inte låta bli att hoppas att det faktum att det här är det sista som hörs i semi två kan bli faktorn som knuffar rumänerna mot ännu en final, men nä, jag måste allt tippa att det här stannar i semin - och låtens betyg... får nog ses som ett kluvet försök att vara sansad.
Finalen av den rumänska uttagningen Selecția Națională där tolv bidrag tävlade om segern fick en spännande upplösning i en jämn omröstning där varken jurymedlemmarna eller tvtittarna sinsemellan var eniga om sin favorit. När röken skingrats stod till slut den klassiskt skolade countertenoren Cezar Florin Ouatu och hans It's My Life som segrare med bara en poängs marginal ner till tvåan efter att fått tolvpoängaren av tvtittarna och placerats som trea av juryn.
Nej, det här är ju inte bra i någon av ordets mer allmänt vedertagna meningar. Tur då att jag skapat mig en alldeles egen kategori - eurovisionbra - för där passar It's My Life perfekt. En av anledningarna till att jag en gång lärde mig älska Eurovision Song Contest var de där bidragen som är så hisnande over the top att man krampaktigt klamrar sig fast i soffans armstöd som om låten vore tre minuters berg-och-dal-banefärd med osäker utgång. Det här är precis en sådan låt, som hämtad ur ett parallellt eurovisionuniversum där för mycket av allt är norm. En del av mig kan inte låta bli att hoppas att det faktum att det här är det sista som hörs i semi två kan bli faktorn som knuffar rumänerna mot ännu en final, men nä, jag måste allt tippa att det här stannar i semin - och låtens betyg... får nog ses som ett kluvet försök att vara sansad.
Pax!
Jonaz