Att komma ut.....

När jag läser andras bloggar blir jag genast lite avis. Många talar rakt ur hjärtat, kan vara riktigt personliga. Jag har lite svårt för att lätta på mitt eget hjärta.
 
Det sista året har varit ett tufft år för mig. En kamp och strid mot mitt höga blodtryck som envisas med att inte gå ner. Kampen mot min egen kropp. Att jag inte längre är 20 bast och orkar inte bära min kropp på samma sätt som jag gjorde förr. Min kropp arbetar inte med mig längre, den arbetar mot mig.
 
Jag vill bli frisk, därför går jag denna väg...min väg till en gastric bypass operation.
 
När jag fick reda på att remiss var skickad till Axess Medica och operation troligt skulle bli inom några månader, då först började jag berätta för andra. Min sambo visste men ingen annan.
 
Jag började med en vän, var jättenervös men fick gott bemötande och härligt stöd. Sedan min familj som också reagerade urgulligt (hur ska man annars reagera? Men jag var ändå nervös för att berätta). Min chef (jag har den bästa) och några få kollegor är även underrättade. Men sedan är det
Som om jag inte riktigt kan ta nästa steg. Jag skrev på facebook igår att jag fastade, men det är ju fastan nu i kyrkoåret och en "stöddis" som jag brukar ju hålla på med viktminskning från och till så det är ju inte ovanligt kanske.
 
Jag har inte länkat min blogg till mitt Facebook-account, vill inte dela mina tankar och känslor med de i mitt liv ännu. Samtidigt vet jag ju att jag måste berätta för alla, men när & hur vet jag inte riktigt!
 
Det är inte så att jag skäms för vad jag ska göra. Kanske är det så att det sitter I MINA KILON. Det är ju ändå jag som har haft ansvaret över min kropp genom åren. Stundom lyckats med den, stundom totalt misslyckats.
 
Att komma ut :D är inte lätt...
HUR GJORDE NI?
 
Pax!
Jonaz
Sara:

Jag kommer nog inte berätta öppet på Fb eller liknande. Berättar för familjen och lite släktingar och 4 närmsta vänner som kommer se skillnaden (ses relativt ofta) och sambons föräldrar+ någon vän. Mer än så säger jag inte. Frågar någon ska jag inte ljuga. Men vill absolut inte länka till min blogg. Det är min fristad att skriva vad jag vill, utan att känna rädsla inför att någon ska säga emot - för flest läsare är ju opererade eller ska Göra en op. Så det känns skönt.

Svar: Jag tänker nog rätt likt dig. Detta är min dagbok, min journal över denna resa :D
Jonaz

My:

Jag har berättat för alla i min närhet, och inte stött på några konstiga reaktioner. Mest undran, och frågor. Som jag ju har kunnat besvara, eftersom jag har ägnat mycket tid åt att sätta mig in i detta. På jobbet har jag berättat för de på min avdelning (ca 30 stycken), men inte för hela organisationen (ca 100 st). Mina avdelningskollegor känner jag och tycker om, dessutom har vi en öppen atmosfär. De andra kollegorna inom organisationen känner jag inte lika väl, och därför har jag inget behov av att inviga alla dem i mina livsval. Om någon skulle ställa en direkt fråga, så tror jag att jag skulle svara sanningsenligt (om jag kände för det just den dagen. Det kan ju vara olika på olika dagar). Däremot har jag inte kopplat ihop min blogg med Facebook, eftersom jag har så många olika typer av kontakter där. Hela tjocka släkten (typ kusinbarn o dyl), gamla arbetskamrater, gamla skolkamrater etc. Min blogg är också anonym, men jag har valt att dela den med ett antal närstående.
Det viktigaste är att du gör det som DU är bekväm med!
Kram, My
http://justanothergbpblog.blogspot.se/

Svar: Tack för din kommentar. Det är rätt skönt att dela denna resa med de som också har samma erfarenhet. Det är ju en ständig process som rör sig in i nya faser. Skönt att ni finns och kan peppa och inspirera :D
Tack My - you ROCK!
Jonaz

Helena:

Jag har bara berättat för dom som absolut måste veta. Man, barn, min chef och de kollegor som kommer påverkas av att jag är borta (för dom måste göra mitt jobb :) ). Har inte berättat för min mamma ens. På något vis så känner jag att det här är min grej och jag vill ha det för mig själv till dess att jag är opererad i alla fall (op 27/2). Samtidigt är det nog så att jag är rädd att misslyckas och vill inte stå till svars för det då in för "alla". Ja det är ju många tankar som fladdrar i huvet dygnet runt. Men så här känner jag för tillfället i alla fall.

Svar: Tack för inlägget. Tycker det är jättesvårt själv att berätta för "vem som helst". Tack för att du delade dina tankar :D Spännande - du har op datumet nära. Lycka till! xxx
Jonaz

Helena Eriksson:

Hejsan igen:)
Lus läser din blogg just nu:)
Som du vet startade jag min blogg pga av min operation. När jag läste och våndas över mitt beslut att göra denna operation visst ingen om mina tankar osv. Ingen visste dock heller att jag hade ett matmissbruk...jag hade inte sa orden själv utan det var en undran och ett läsande på nätet i ensamhet. Alla i min omgivningar dock varit med i min 20 åriga resa med jojo bantning,sjuka dieter och allt från att svälta sig på sallad bland till andra konstigheter och hört mitt prat hur bra allting är osv...OCH sett hur ledsen,besviken jag bli varje gång det inte fungerat och mitt självförtroende var totalt i botten.
En dag bestämde jag mig,berättade för sambon,mina barn och familj...gick till doktorn och på den vägen är det.
När jag fått tid för operationen valde jag att vara helt öppen...ta tagi mitt liv för första gången och vara ärlig mot mig själv. Varför hymla om något som var så viktigt för mig...var jag rädd för att andra skulle tycka ajg var en dålig person var jag "fuskade" med en operation...ALDRIG !!!
Så mycket hade jag redan läst på vad det skulle innebära,att det är bara ett verktyg och jag kommer få jobba med min hjärna och "inkomster" och "utgifter" i kalroier så när jag mötte någon fördom tyckte jag bara synd om dem...sa det till dem och menade att de bör gå hem och ta reda på fakta innan de öppnar sin mun....Oftast var det andra sk "tjockisar" som tyckte minsann jag funkade osv....
Här visade det sig vilka som var mina vänner..de behövde inte gilla vad jag skulle göra...men respekt ska de visa PUNKT !!!
Jag säger: Var stolt över ditt beslut...du gör detta var du vill komma närmare en bättre hälsa,få ett bättre liv och leva ditt liv några år längre i rörelse.
Varför ska man inte ta emot hjälp när den finns och utslaget om denna operation är så lyckande om man sköter sig. Sträck på dig och visa att här kommer DU !!! Våga ta plats från och med nu....detta är ditt beslut och ingen annans:)!!
Detta gör att du kommer få massor av stöd i vänner,familj,arbetskamrater när man mår lite sämre i vardagen efteråt..när maten är lite jobbigt..det är motigt att träna osv...
Sedan behöver du inte länka din blogg och visa ditt innersta om du inte vill. Jag valde detta för jag tänkte att många där ute sitter i den sits jag gjorde...tyckte att de var dåliga osv..valde att finnas till hand men mest för mig själv och min familj så de kan läsa om min resa
Ha en skön dag//Helena Hea

Svar: Ja, det har varit så många fördomar runt mig just om en GBP. Jag har berättat för familj och några av mina vänner, inte många alls.Däremot har jag nu meddelat hela arbetslaget och de jag dagligen möter i våra verksamheter. Berättat om att jag ska opereras och givetvis kommer frågan vad som ska göras och då berättar jag.

Men samtidigt är det svårt att berätta mer än det man står i, för mer vet man inte, inte just nu i vart fall.
Jag ser fram emot operationen, ser fram emot att få en friskare kropp :D Det ska bli skönt att inte ha kroppen som arbetar konstant mot mig! Både privat och i arbetslivet!

Kram & tack!
Jonaz xxx
Jonaz

Kommentera inlägget här: