Semifinal 1 - Eurovision Song Contest 2013
Det är dags att kolla in årets eurovisionbidrag lite närmare! Idag inleds årets presentationsrunda där bidragen som kommer att tävla i Malmö ett i taget analyseras, bedöms och betygsätts! Jag kommer att utgå från startordningen i Malmö vilket innebär att årets bidrag från Österrike är först ut. Håller du med eller tycker du helt annorlunda? Jag ser fram emot reaktioner och diskussioner i kommentarsfältet!
Österrike har att hämta sig efter att rumprapparna Trackshittaz bara skrapade ihop åtta poäng i Baku vilket resulterade i en jumboplats i semifinalen. Någon sådan ska det dock inte behöva bli i Malmö. I årets österrikiska final Österreich rockt den Song Contest tävlade fem bidrag och trots att juryn och tvtittarna inte var överens blev det en klar seger för tittarnas favorit, Shine framförd av den amerikanskfödda artonåringen Natália Kelly - som trots sin ålder redan har en gedigen musikalisk bakgrund med en seger i den österrikiska upplagan av The Voice för tre år sedan som en höjdpunkt.
Hennes tävlingslåt Shine är en r'n'b-ballad i midtempo vars stora förtjänst i mina öron är att den som ett av få bidrag i år faktiskt tangerar vad man kan tänkas höras på internationella topplistor år 2013. Jag är dock mer tveksam till att det här skulle vara ett framgångsrecept i eurovisionformatet, särskilt som den riskerar drunkningsdöden när den framförs först av alla följd av femton starka konkurrenter. Jag själv gillar låten bättre nu än när den vann på hemmaplan men tycker fortfarande att den är i såsigaste laget samtidigt som Natália själv behöver jobba på shine-biten för att övertyga från scenen i Malmö. En finalplats är inte utesluten, men grundtipset är att hon med knapp marginal bommar i Malmö.
Hennes tävlingslåt Shine är en r'n'b-ballad i midtempo vars stora förtjänst i mina öron är att den som ett av få bidrag i år faktiskt tangerar vad man kan tänkas höras på internationella topplistor år 2013. Jag är dock mer tveksam till att det här skulle vara ett framgångsrecept i eurovisionformatet, särskilt som den riskerar drunkningsdöden när den framförs först av alla följd av femton starka konkurrenter. Jag själv gillar låten bättre nu än när den vann på hemmaplan men tycker fortfarande att den är i såsigaste laget samtidigt som Natália själv behöver jobba på shine-biten för att övertyga från scenen i Malmö. En finalplats är inte utesluten, men grundtipset är att hon med knapp marginal bommar i Malmö.
Förra året representerades Estland av Ott Lepland, vinnaren i 2009 års upplaga av den estniska Idol-klonen Eesti Otsib Superstaari, i Eurovision Song Contest. Hans ballad Kuula blev en stor succé och nådde välförtjänt ända upp till en sjätteplats i finalen - trots att jag ännu inte riktigt förlåtit att han gjorde wailfest av sin låt när det skulle tävlas i Baku jämfört med den avskalade version han vann med hemma i Estland. I år efterträds Kuula och Ott av ännu en ballad på estniska - och ännu en vinnare av Eesti Otsib Superstaari.
Upplösningen av årets estniska final var en aning oväntad. Efter en inledande röstningsomgång kvarstod avgörandet i form av en duell om tittarnas röster mellan Birgit Õigemeel och Grete Paia - där alla redan visste att Grete varit tittarnas favorit i första omgången medan Birgit bara varit tittarnas tredjehandsval. Trots det vände Birgit på steken och tog hem segern med 51% av rösterna med sin Et Uus Saaks Alguse, en ballad om möjligheter - att alla avslut också är en början på någonting nytt.
Årets estniska bidrag kan dock knappast klassas som någonting nytt. Vi snackar en rejält konservativ ballad av ett snitt som sällan hörs utanför just Eurovision Song Contest - och som hade kunnat delta när som helst under tävlingens 30 senaste upplagor. Nostalgikern i mig tycker inte det är heltokigt men ur ett mer klarsynt perspektiv är det här alldeles för mossigt och slätstruket för att kunna funka 2013 även om Birgit lyfter balladen så högt det går - hon är ju mycket starkare än sin låt. Nej, en ballad på estniska är inte per automatik ett vinnarrecept, i år tror jag Estland får finna sig i att stå utanför finalen.
Upplösningen av årets estniska final var en aning oväntad. Efter en inledande röstningsomgång kvarstod avgörandet i form av en duell om tittarnas röster mellan Birgit Õigemeel och Grete Paia - där alla redan visste att Grete varit tittarnas favorit i första omgången medan Birgit bara varit tittarnas tredjehandsval. Trots det vände Birgit på steken och tog hem segern med 51% av rösterna med sin Et Uus Saaks Alguse, en ballad om möjligheter - att alla avslut också är en början på någonting nytt.
Årets estniska bidrag kan dock knappast klassas som någonting nytt. Vi snackar en rejält konservativ ballad av ett snitt som sällan hörs utanför just Eurovision Song Contest - och som hade kunnat delta när som helst under tävlingens 30 senaste upplagor. Nostalgikern i mig tycker inte det är heltokigt men ur ett mer klarsynt perspektiv är det här alldeles för mossigt och slätstruket för att kunna funka 2013 även om Birgit lyfter balladen så högt det går - hon är ju mycket starkare än sin låt. Nej, en ballad på estniska är inte per automatik ett vinnarrecept, i år tror jag Estland får finna sig i att stå utanför finalen.
Det slovenska tvbolaget RTVSLO tvekade länge om deltagande av ekonomiska skäl och när beslutet väl togs var det för sent att arrangera en uttagning. Istället utsåg man internt den amerikanskfödda sångerskan Hanna Mancini som senare också försågs med låten Straight into love och fråntogs sitt efternamn - i Malmö heter hon bara Hannah. Sedan hon flyttade till Slovenien för kärleks skull för sex år sedan har hon bland annat hunnit tävla i den slovenska eurovisionuttagningen EMA en gång, 2011 då hon gjorde Ti si tisti tillsammans med DJ Sylvain och Mike Vale. Annars är hon mer känd som frontfigur och sångerska i bandet Xequtifz.
Straight into love är en klubborienterad danshistoria som jag tycker fick sig ett rejält lyft med den nya versionen som släpptes nu i veckan (och hörs i videon nedan). Den känns fräsch och modern samtidigt som den har tillräckligt mycket hook för att tänkas kunna fungera i det här sammanhanget - och lägger vi dessutom till att startnumret får ses som rena drömmen, direkt efter två inledande låtar av mer lågmäld karaktär, så ser det riktigt ljust ut för Slovenien. Hur det går i Malmö tror jag beror mycket på hur man bestämmer sig att framföra den på scenen. Slovenien får närmast ses som ökända för sin förmåga att sabba bra låtar med märkliga scennummer och klubbatmosfären i låten är inte helt enkel att överföra till en eurovisionscen, så nog finns det frågetecken - men i väntan på att veta mer om det får grundtipset bli att de åtminstone tar sig till final.
Straight into love är en klubborienterad danshistoria som jag tycker fick sig ett rejält lyft med den nya versionen som släpptes nu i veckan (och hörs i videon nedan). Den känns fräsch och modern samtidigt som den har tillräckligt mycket hook för att tänkas kunna fungera i det här sammanhanget - och lägger vi dessutom till att startnumret får ses som rena drömmen, direkt efter två inledande låtar av mer lågmäld karaktär, så ser det riktigt ljust ut för Slovenien. Hur det går i Malmö tror jag beror mycket på hur man bestämmer sig att framföra den på scenen. Slovenien får närmast ses som ökända för sin förmåga att sabba bra låtar med märkliga scennummer och klubbatmosfären i låten är inte helt enkel att överföra till en eurovisionscen, så nog finns det frågetecken - men i väntan på att veta mer om det får grundtipset bli att de åtminstone tar sig till final.
I år bestämde sig nämligen Kroatien för att göra precis samma sak. När deras klapa, en melodisk och harmonisk a cappellasång med rötter i Dalmatien, nyligen togs upp på samma lista togs beslutet att man ville skicka just en sådan till Eurovision Song Contest den här gången. Återstår att se om ytterligare något land klämmer ur sig ett världsarvsfirande i eurovisionsammanhang framöver eller om det här bara blir en tvågångsföreteelse!
Det kroatiska tvbolaget HRT ville dock inte ha en renodlad klapa, utan snarare en modernare version med tydliga klapa-element och skickade därför ut inbjudan till hågade kompositörer att skicka in sådana bidrag. En urvalsjury plockade ut Mižerja, skriven av Goran Topolovac och gav sedan Mojmir Čačija i uppdrag att arrangera bidraget och sätta ihop ensemblen som skulle framföra bidraget. Han gjorde så och kunde snart presentera Klapa s Mora (Klapan från havet), en handplockad grupp bestående av två tenorer, två barytoner och två basar.
Jag ska villigt erkänna att mina förväntningar inte var särskilt högt ställda när bidraget skulle presenteras - men de ställdes rejält på skam. Mižerja, som handlar om att man även i hårda tider åtminstone har kärleken kvar, är under de givna förutsättningarna självklart traditionell och kan därmed möjligen framstå som gammalmodig - men den känns genuin och är både välsjungen och riktigt pampig. Det är inget eurovisionvinnarmaterial, men jag är rätt säker på att Kroatien efter tre år på raken av bommade finaler åter är där nu i maj.
Jag ska villigt erkänna att mina förväntningar inte var särskilt högt ställda när bidraget skulle presenteras - men de ställdes rejält på skam. Mižerja, som handlar om att man även i hårda tider åtminstone har kärleken kvar, är under de givna förutsättningarna självklart traditionell och kan därmed möjligen framstå som gammalmodig - men den känns genuin och är både välsjungen och riktigt pampig. Det är inget eurovisionvinnarmaterial, men jag är rätt säker på att Kroatien efter tre år på raken av bommade finaler åter är där nu i maj.
Årets upplaga av danska Melodi Grand Prix var den storskaligaste hittills med final i ett fullsatt och kokande Jyske Bank Boxen i Herning. Startfältet var fullt av små pärlor, åtminstone om man som jag går igång på lättviktig pop - vilket säkert hjälpteEmmelie de Forest till segern med Only teardrops som med sitt etnoanslag stack ut i fältet. Juryn kunde inte enas om en vinnare, men tittarna skickade hälften av sina poäng till Emmelie i den avslutande superfinalen och saken var klar.
Det är inte svårt att förstå varför årets danska bidrag räknas som segerfavorit. Emmelie som en tufsig liten barfota älva i den dramatiska och melankoliska etnopoplåten med flöjt, trummor och nordisk ton kan mycket väl visa sig utgöra den minsta gemensamma nämnare som plockar flest poäng från flest håll i maj. Däremot är jag inte lika säker som spelbolagen på att den faktiskt lyckas med det, även om jag både räknar den som en vinnarkandidat och som en av mina favoriter. Därtill är konkurrensen alldeles för hård. För egen del har jag ännu större favoriter, där Only teardrops i jämförelse främst tappar på att jag inte riktigt tror på dess potential utanför tävlingen. Final blir det i alla fall givetvis och en fin placering där - kanske till och med så fin som den kan bli.
Det är inte svårt att förstå varför årets danska bidrag räknas som segerfavorit. Emmelie som en tufsig liten barfota älva i den dramatiska och melankoliska etnopoplåten med flöjt, trummor och nordisk ton kan mycket väl visa sig utgöra den minsta gemensamma nämnare som plockar flest poäng från flest håll i maj. Däremot är jag inte lika säker som spelbolagen på att den faktiskt lyckas med det, även om jag både räknar den som en vinnarkandidat och som en av mina favoriter. Därtill är konkurrensen alldeles för hård. För egen del har jag ännu större favoriter, där Only teardrops i jämförelse främst tappar på att jag inte riktigt tror på dess potential utanför tävlingen. Final blir det i alla fall givetvis och en fin placering där - kanske till och med så fin som den kan bli.
Det ryska tvbolaget Channel One bestämde sig i år för att inte ha någon öppen uttagning till Eurovision Song Contest. För att kompensera för det utsåg man interntDina Garipova, den färska vinnaren av ryska The Voice, som sin representant i Malmö. På det viset menade man att man visserligen gjort ett internt val, men att det samtidigt är ett val med stort stöd från folket. Den 22-åriga sångerskan försågs sedan med What if, en ballad till två tredjedelar skriven av svenskar; Gabriel Alaresoch Joakim Björnberg.
What if är en sällsynt kladdig variant på ett välkänt eurovisiontema - att tillsammans skapa en bättre värld, företrädelsevis med hjälp av banaliteter som att ta varandra i händerna. Det känns som om upphovsmännen brainstormat om vad som kan tänkas klämma fram en tår i ögonvrån hos lyssnaren och sedan knökat in precis allt på tre minuter. Klyschor som nergrävda vapen, öppna armar och nyskrivna blad haglar, täcks med articifiellt sötningsmedel och trycks brutalt ned i halsen tills kräkreflexerna är triggade till max lagom till låtens crescendo. Och då har jag ändå inte nämnt den extremt skitnödiga videon på samma tema. Nog blir det ännu en rysk final, inte minst för att Dina faktiskt är en duktig sångerska, men jag hoppas och tror att Europa genomskådar floskelorgien och håller det här borta från topplaceringarna.
What if är en sällsynt kladdig variant på ett välkänt eurovisiontema - att tillsammans skapa en bättre värld, företrädelsevis med hjälp av banaliteter som att ta varandra i händerna. Det känns som om upphovsmännen brainstormat om vad som kan tänkas klämma fram en tår i ögonvrån hos lyssnaren och sedan knökat in precis allt på tre minuter. Klyschor som nergrävda vapen, öppna armar och nyskrivna blad haglar, täcks med articifiellt sötningsmedel och trycks brutalt ned i halsen tills kräkreflexerna är triggade till max lagom till låtens crescendo. Och då har jag ändå inte nämnt den extremt skitnödiga videon på samma tema. Nog blir det ännu en rysk final, inte minst för att Dina faktiskt är en duktig sångerska, men jag hoppas och tror att Europa genomskådar floskelorgien och håller det här borta från topplaceringarna.
Eurovisions deltagarländer använder ju sig av en lång rad olika sätt att välja bidrag och är därför en smula svårjämförbara, men frågan är om inte Ukraina ändå fick årets mest överlägsna vinnare i sin nationella final. Den 27-åriga sångerskan Zlata Ognevich fick nämligen inte bara högsta poäng av juryn, hon fick också fler tittarröster för sin Gravity än vad hennes nitton finalkonkurrenter lyckades skrapa ihop tillsammans! Zlata själv är redan stor stjärna hemma i Ukraina med en lång rad framgångar och utmärkelser i ryggen, men låtens upphovsmän har också eurovisionmeriter i sin cv; Mikhail Nekrasov skrev även Ukrainas bidrag från 2006,Show me your love med Tina Karol, medan Karen Kavaleryan härmed klockar in sitt åttonde eurovisionbidrag!
Gravity låter sig inte helt enkelt ringas in och definieras - den inleds som en närmast viskande ballad men kommer sedan igång och svänger ett helt gäng medan den svårförutsägbart vänder och vrider sig på väg mot ett riktigt skönt crescendo. Det här kommer garanterat att få tittarna att vakna till efter den sömniga ryska balladen, inte bara för låtens annorlunda uppbyggnad och den udda Lejonkungen-körsången som säkert lär både älskas och hatas - Zlata är dessutom samtidigt både vacker och en stensäker sångerska. Lägg till den ekvationen att Ukraina alltid pimpar sina scennummer till något alldeles extra. Det här är inte bara en av mina stora favoriter i år - jag sticker ut hakan och säger att det här är årets säkraste pallplacering i finalen.
Gravity låter sig inte helt enkelt ringas in och definieras - den inleds som en närmast viskande ballad men kommer sedan igång och svänger ett helt gäng medan den svårförutsägbart vänder och vrider sig på väg mot ett riktigt skönt crescendo. Det här kommer garanterat att få tittarna att vakna till efter den sömniga ryska balladen, inte bara för låtens annorlunda uppbyggnad och den udda Lejonkungen-körsången som säkert lär både älskas och hatas - Zlata är dessutom samtidigt både vacker och en stensäker sångerska. Lägg till den ekvationen att Ukraina alltid pimpar sina scennummer till något alldeles extra. Det här är inte bara en av mina stora favoriter i år - jag sticker ut hakan och säger att det här är årets säkraste pallplacering i finalen.
Redan i oktober meddelade det ansvariga tvbolaget TROS att det inte blir någon öppen uttagning i Nederländerna den här gången. Istället satte man in väl använd medicin mot en räcka dåliga placeringar - en väletablerad stjärna. Internt handplockades den nu 38-åriga Anouk Teeuwe, här i Sverige mest känd för sin listetta Nobody's Wife från 1997 som främst i Benelux blev startskottet för en framgångsrik karriär där hon hittills hunnit släppa åtta album innehållande en rad listhits. TROS höll oss dock på sträckbänken ända till i mars innan hennes tävlingsbidrag Birds presenterades, en låt som visade sig vara fjärran från hiten vi lärde känna henne med - en ballad skriven av Anouk tillsammans med svenskarna Tore Johansson och Martin Gjerstad.
Jag tycker Nederländerna med viss rätt hållits utanför finalen under dessa år. Man har haft märkligt svårt att träffa rätt och istället gång på gång skickat antingen blekvitt anonymt eller illaluktande ostigt - så det är inte utan att man tänker på den hopplösa blinda schlagerhönan som äntligen lyckats hitta ett korn när man hör Birds. Låten är atmosfärisk svärta med udda ackord och harmonier som musikaliskt flyttar oss åtminstone ett halvsekel bakåt i tiden, samtidigt som jag hittar nutida referenser iLana del Reys stora framgångar det senaste året. Tillsammans med Anouks alldeles egna klangfärg blir det här ett av årets både bästa och mest spännande bidrag. Jag tror den är för sofistikerad för de riktiga topplaceringarna i Malmö, men det lär bli både - äntligen - final och en fin placering för Nederländerna i år.
Jag tycker Nederländerna med viss rätt hållits utanför finalen under dessa år. Man har haft märkligt svårt att träffa rätt och istället gång på gång skickat antingen blekvitt anonymt eller illaluktande ostigt - så det är inte utan att man tänker på den hopplösa blinda schlagerhönan som äntligen lyckats hitta ett korn när man hör Birds. Låten är atmosfärisk svärta med udda ackord och harmonier som musikaliskt flyttar oss åtminstone ett halvsekel bakåt i tiden, samtidigt som jag hittar nutida referenser iLana del Reys stora framgångar det senaste året. Tillsammans med Anouks alldeles egna klangfärg blir det här ett av årets både bästa och mest spännande bidrag. Jag tror den är för sofistikerad för de riktiga topplaceringarna i Malmö, men det lär bli både - äntligen - final och en fin placering för Nederländerna i år.
Det montenegrinska tvbolaget RTCG meddelade i december att man den här gången kommer att representeras av hiphopduon Who See i Eurovision Song Contest. Duon, som består av Dedduh och Noyz, eller Dejan Dedović och Mario Đorđević som det står i passen, har gjort musik ihop sedan 2002 och släppt två album, varav det senaste med titeln Krš i drača släpptes nu förra året. Vid sidan av sitt gemensamma projekt har de båda också parallella solokarriärer. Snart meddelades att man också kommer att ta hjälp av sångerskan Nina Žižić i sitt eurovisionbidrag med titelnIgranka - som på svenska översätts till Festen.
När låten presenterades i mars blev det uppenbart att den där festen går av stapeln i en högljudd klubblokal med avancerad ljusshow. Dedduh och Noyz presenterar nämligen den djupaste basgång tävlingen skådat i en klubblåt med tydliga dubstepelement där killarna rappar verserna och Nina står för sång i refrängen - om man nu kan tala om en sådan. Man gör det inte enkelt för sig. Låten kompromissar inte utan känns faktiskt som en riktigt genuin representant för sin genré - vilket jag premierar den för men som samtidigt gör att den känns rätt hopplös på den här scenen. Det som talar för Igranka är att den faktiskt redan är en hit i länderna i forna Jugoslavien - den toppar just nu MTVs lista för länderna i regionen. Utanför dessa lär appealen dock vara mindre, särskilt när låten framförs i det här sammanhanget. Det blir knappast montenegrinsk finaldebut i år - men kudos för att man inte säljer ut sig för att komma dit.
När låten presenterades i mars blev det uppenbart att den där festen går av stapeln i en högljudd klubblokal med avancerad ljusshow. Dedduh och Noyz presenterar nämligen den djupaste basgång tävlingen skådat i en klubblåt med tydliga dubstepelement där killarna rappar verserna och Nina står för sång i refrängen - om man nu kan tala om en sådan. Man gör det inte enkelt för sig. Låten kompromissar inte utan känns faktiskt som en riktigt genuin representant för sin genré - vilket jag premierar den för men som samtidigt gör att den känns rätt hopplös på den här scenen. Det som talar för Igranka är att den faktiskt redan är en hit i länderna i forna Jugoslavien - den toppar just nu MTVs lista för länderna i regionen. Utanför dessa lär appealen dock vara mindre, särskilt när låten framförs i det här sammanhanget. Det blir knappast montenegrinsk finaldebut i år - men kudos för att man inte säljer ut sig för att komma dit.
Litauen var länge ett sorgebarn i Eurovision Song Contest - under de första åren i tävlingen radade man upp hopplösa bidrag som belönades därefter. Till slut såg man sig ju till och med föranledda att skicka ett skämtbidrag om just det faktum att det dittills inte gått särskilt bra för dem i tävlingen - vilket ironiskt nog gav dem den hittills enda litauiska placeringen på topp 10. Ni minns säkert We are the winners från 2006. De senaste åren har man dock, lite under radarn känns det som, skärpt till sig rejält och tråcklat sig till final tre gånger av fyra. Det känns inte uteslutet att man lyckas göra om tricket ännu en gång i år!
Precis så kändes det också när Andrius Pojavis tog hem segern i den litauiska uttagningen i vintras. Den rätt kufiska uppenbarelsen i frack och hög hatt sluggade sig nämligen både i kvarts- och semifinalen vidare till nästa omgång med minsta möjliga marginal, en enda poäng - för att sedan oväntat och från ingenstans ta sig förbi alla sina konkurrenter i finalen med sin Something. 29-årige Andrius, som skrivit sin låt själv, är ett relativt nytt namn i Litauen med en singel och ett debutalbum från förra året som sina första avtryck på hemmamarknaden.
Something är ett rätt snyggt stycke pop som åtminstone vagt får mig att associera tillthe Killers stora hits med lika snygga gitarrslingor och lättillgängliga melodiska refränger. Hade det bara berott på låten hade jag utan tvekan tippat final, för låten i sig har bred appeal och potential att funka i sammanhanget. Men så har vi ju Andrius också... Sedan vinsten på hemmaplan har han tack och lov dumpat sin märkliga outfit och synts i mer casual kläder, men han känns obekväm på scenen, som om han helst hade velat hoppa över den biten - hans manér känns snarare som en serie nervösa tics än som en genomtänkt scenshow. Det här känns svårtippat. Lyckas han skärpa till sig en bit kanske han kan komma undan som charmigt tafatt, och då kan det räcka en bra bit - men utifrån vad jag sett hittills tror jag inte det håller för final.
Precis så kändes det också när Andrius Pojavis tog hem segern i den litauiska uttagningen i vintras. Den rätt kufiska uppenbarelsen i frack och hög hatt sluggade sig nämligen både i kvarts- och semifinalen vidare till nästa omgång med minsta möjliga marginal, en enda poäng - för att sedan oväntat och från ingenstans ta sig förbi alla sina konkurrenter i finalen med sin Something. 29-årige Andrius, som skrivit sin låt själv, är ett relativt nytt namn i Litauen med en singel och ett debutalbum från förra året som sina första avtryck på hemmamarknaden.
Something är ett rätt snyggt stycke pop som åtminstone vagt får mig att associera tillthe Killers stora hits med lika snygga gitarrslingor och lättillgängliga melodiska refränger. Hade det bara berott på låten hade jag utan tvekan tippat final, för låten i sig har bred appeal och potential att funka i sammanhanget. Men så har vi ju Andrius också... Sedan vinsten på hemmaplan har han tack och lov dumpat sin märkliga outfit och synts i mer casual kläder, men han känns obekväm på scenen, som om han helst hade velat hoppa över den biten - hans manér känns snarare som en serie nervösa tics än som en genomtänkt scenshow. Det här känns svårtippat. Lyckas han skärpa till sig en bit kanske han kan komma undan som charmigt tafatt, och då kan det räcka en bra bit - men utifrån vad jag sett hittills tror jag inte det håller för final.
Vitryssland står som främsta fanbärare för ett av tävlingens märkligaste fenomen - att först välja ett bidrag för att sedan byta ut det och skicka ett annat. Under de tio år som vitryssarna nu har deltagit i Eurovision Song Contest så har man vid hälften av de tillfällena av olika skäl bytt ut låten man först valt och sedan tävlat med ett annat. Eurovision Song Contest må vara en bagatell, men nog anas redan här en annan grundsyn på demokrati och rättssäkerhet. Vi kikar på årets episod av cirkus Vitryssland:
Redan i början av december gick den vitryska finalen av stapeln. Bland tio tävlande bidrag gick segern till Alyona Lanskaya och låten Rhythm of love efter att den fått högsta möjliga poäng av både jury och tvtittare. Alyona vann för övrigt redan förra årets final, men diskvalificerades efter att det framkommit att rösterna manipulerats. Ganska snart florerade dock rykten om att Alyona ville byta ut sin låt mot något mer konkurrenskraftigt - och mycket riktigt, snart presenterades istället Solayah som årets vitryska bidrag, en låt skriven av bland annat belgaren Marc Paelinck som redan sedan tidigare har tre eurovisionbidrag på sitt samvete.
Om man försöker bortse från tröttheten som lätt infinner sig vid tanken på de vitryska urvalsmetoderna så är Solayoh å ena sidan en rätt trevlig schlagerstomper av det slag som alltid fick högvis med poäng och flera gånger vann i början av 2000-talet. Det skakas rumpa, det låter låtsaslatino och är som upplagt för att maffigt dansnummer när Alyona beskriver en trist kväll som blir party när hon oförklarligt förflyttas till Solayoh, en plats där festen aldrig tar slut. Problemet är dels att Alyona är just ett decennium för sent ute och dels att hon snarare framstår som en partyprogrammerad cyborg än en partypingla av kött och blod. Jag kommer förmodligen att uppskatta det här mer med förhöjd promillehalt på schlagerdansgolvet än när den tävlar i Malmö - men tippar trots invändningarna att det blir åtminstone en vitrysk finalplats där.
Redan i början av december gick den vitryska finalen av stapeln. Bland tio tävlande bidrag gick segern till Alyona Lanskaya och låten Rhythm of love efter att den fått högsta möjliga poäng av både jury och tvtittare. Alyona vann för övrigt redan förra årets final, men diskvalificerades efter att det framkommit att rösterna manipulerats. Ganska snart florerade dock rykten om att Alyona ville byta ut sin låt mot något mer konkurrenskraftigt - och mycket riktigt, snart presenterades istället Solayah som årets vitryska bidrag, en låt skriven av bland annat belgaren Marc Paelinck som redan sedan tidigare har tre eurovisionbidrag på sitt samvete.
Om man försöker bortse från tröttheten som lätt infinner sig vid tanken på de vitryska urvalsmetoderna så är Solayoh å ena sidan en rätt trevlig schlagerstomper av det slag som alltid fick högvis med poäng och flera gånger vann i början av 2000-talet. Det skakas rumpa, det låter låtsaslatino och är som upplagt för att maffigt dansnummer när Alyona beskriver en trist kväll som blir party när hon oförklarligt förflyttas till Solayoh, en plats där festen aldrig tar slut. Problemet är dels att Alyona är just ett decennium för sent ute och dels att hon snarare framstår som en partyprogrammerad cyborg än en partypingla av kött och blod. Jag kommer förmodligen att uppskatta det här mer med förhöjd promillehalt på schlagerdansgolvet än när den tävlar i Malmö - men tippar trots invändningarna att det blir åtminstone en vitrysk finalplats där.
Årets moldaviska final vanns med knapp marginal av Aliona Moon och balladen A Million efter att den blivit juryns favorit och tvtittarnas tvåa. Den 23-åriga Aliona, som egentligen har efternamnet Munteanu, eurovisiontävlade redan ifjol som körsångerska åt Pasha Parfeny, men i år blev det ombytta roller när Pasha bestämde sig för att göra ett nytt försök i den moldaviska uttagningen, den här gången bara som upphovsman. När Aliona gör sin låt håller nämligen Pasha till i bakgrunden sittande vid en flygel. Strax efter finalen meddelades att låten byter språk - och kommer att framföras på landets officiella språk rumänska i Malmö, med titeln O Mie.
Förra året charmade Pasha till sig en elfteplats i Baku med den medryckande Lăutarmen visar här att han också är kapabel till helt andra typer av låtbyggen - jag är trots det tveksam till att O Mie kan upprepa en sådan placering. Balladen om förlorad kärlek håller hög klass och framförs prickfritt av Aliona vilket får mig att tro på en säker finalplats, men jag saknar det där lilla extra som skulle kunna göra den till en utmanare till de riktigt fina placeringarna i finalen. Stora pluspoäng dock för valet av språk!
Förra året charmade Pasha till sig en elfteplats i Baku med den medryckande Lăutarmen visar här att han också är kapabel till helt andra typer av låtbyggen - jag är trots det tveksam till att O Mie kan upprepa en sådan placering. Balladen om förlorad kärlek håller hög klass och framförs prickfritt av Aliona vilket får mig att tro på en säker finalplats, men jag saknar det där lilla extra som skulle kunna göra den till en utmanare till de riktigt fina placeringarna i finalen. Stora pluspoäng dock för valet av språk!
Irländarna använde i år för tredje gången formatet som hittills gett oss två gångerJedward i Eurovision Song Contest - man gav fem nationella musikprofiler uppdraget att plocka ihop vars ett paket av låt och artist och sedan fungera som mentorer för dem fram till finalen. Den här gången vann bidraget som coachats av producentenStuart O'Connor; Ryan Dolan och hans Only Love Survives som tog hem en knapp seger som juryns tvåa och tvtittarnas favorit. Nordirländaren Dolan har pysslat med musik länge, men när han nu går från att fungera som förband åt t.ex. just Jedward är det första gången han når en större publik.
Only love survives var min favorit i den annars rätt tunna irländska finalen, trots att numret hade en hel del brister. Dolan var inte hundra procent tonsäker, vilket inte blev bättre av en kör som gjorde sitt bästa för att sabotera sången - samtidigt som en tvstudio aldrig kan göra en låt av den här typen rättvisa. Kan de här bitarna fixas - och det borde inte vara en omöjlighet - tror jag det finns riktigt goda chanser till en mer än hyfsad irländsk placering i år. Låten känns modern och eurovisionvänlig med sitt universella kärleksbudskap, Ryan framstår som boy-next-door-sympatisk och tempoväxlingarna bidrar till att ge låten en bit mer nerv än man annars förknippar med den här typen av pop. Jag tippar att irländarna åtminstone lyckas fixa låten och Ryan till tillräckligt vettig skepnad för att ta sig till final. Hur bra det går där lär bero på hur väl man lyckas ta tillvara låtens potential på scenen i Malmö.
Only love survives var min favorit i den annars rätt tunna irländska finalen, trots att numret hade en hel del brister. Dolan var inte hundra procent tonsäker, vilket inte blev bättre av en kör som gjorde sitt bästa för att sabotera sången - samtidigt som en tvstudio aldrig kan göra en låt av den här typen rättvisa. Kan de här bitarna fixas - och det borde inte vara en omöjlighet - tror jag det finns riktigt goda chanser till en mer än hyfsad irländsk placering i år. Låten känns modern och eurovisionvänlig med sitt universella kärleksbudskap, Ryan framstår som boy-next-door-sympatisk och tempoväxlingarna bidrar till att ge låten en bit mer nerv än man annars förknippar med den här typen av pop. Jag tippar att irländarna åtminstone lyckas fixa låten och Ryan till tillräckligt vettig skepnad för att ta sig till final. Hur bra det går där lär bero på hur väl man lyckas ta tillvara låtens potential på scenen i Malmö.
Det ekonomiska krisläget på Cypern gjorde att man länge tvekade om deltagande i årets upplaga av Eurovision Song Contest. Till slut löste sig dock situationen genom att man lyckades engagera sponsorer (vilka det är framgår väldigt snabbt i videon nedan) som står för den ekonomiska biten av kalaset - vilket resulterade i ett internt val av sångerskan Despina Olympiou, en 38-årig cypriotiska med en lång karriär och framgångar både på hemmaplan och i Grekland i ryggen. Hennes tävlingsbidrag An Me Thimase är skriven av Zinonas Zintilis och Andreas Giorgallis, som båda redan har stått bakom vars ett cypriotiskt eurovisionbidrag, 1998 respektive 1996.
Balladen An Me Thimase handlar om saknaden efter en älskad och längtan efter att få denne tillbaka - vilket ju kommer att gå de flesta förbi i Malmö eftersom den sjungs på grekiska. Jag är vanligtvis den förste att förorda att deltagarländerna sjunger på sitt eget språk, men i det här fallet är jag rädd att just det kommer att ligga cyprioterna i fatet i Malmö. Låten är visserligen en snygg komposition och Despina kan definitivt leverera den, men när den aldrig riktigt tar fart hade den åtminstone behövt en begriplig text för att ha en chans att gripa tag och lyfta den över mängden. Kul att Cypern trots allt kunde delta i år - men den här gången blir det ingen cypriotisk finalplats.
Balladen An Me Thimase handlar om saknaden efter en älskad och längtan efter att få denne tillbaka - vilket ju kommer att gå de flesta förbi i Malmö eftersom den sjungs på grekiska. Jag är vanligtvis den förste att förorda att deltagarländerna sjunger på sitt eget språk, men i det här fallet är jag rädd att just det kommer att ligga cyprioterna i fatet i Malmö. Låten är visserligen en snygg komposition och Despina kan definitivt leverera den, men när den aldrig riktigt tar fart hade den åtminstone behövt en begriplig text för att ha en chans att gripa tag och lyfta den över mängden. Kul att Cypern trots allt kunde delta i år - men den här gången blir det ingen cypriotisk finalplats.
Efter att ha vunnit den första upplagan av belgiska The Voice förra året utsågs internt den artonårige Roberto Bellarosa till årets belgiska representant i Eurovision Song Contest. Hans tävlingsbidrag utsågs sedan bland tre alternativ i en tvsänd liveshow - där Roberto tvingades uppträda trots en rejäl släng influensa. Hans sånginsats var i ärlighetens namn rätt bedrövlig och man undrade onekligen hur han lyckats vinna den där talangtävlingen året före. Vann gjorde i alla fall låten Love kills, skriven av finländaren Jukka Immonen och Iain James, en av upphovsmännen bakom Azerbajdzjans eurovisionvinnare härom året.
Sedan Love kills vann har den stuvats om, hottats upp och putsats till och en safari bland Bellarosa-klipp på YouTube bekräftar att han är en betydligt vassare sångare än vad han förmådde visa i den nationella finalen - faktorer som bidrar till att jag ser ljust på de belgiska utsikterna i Malmö, trots att oddsen just nu placerar bidraget i den absoluta botten av resultatlistan. Love kills är ingen eurovisionvinnare, men en rätt skön och hyggligt up to date popbagatell som i kombination med Robertos valpiga framtoning mycket väl kan skrapa ihop ett gäng poäng i Malmö. Mitt grundtips blir att han med knapp marginal faktiskt fixar en belgisk finalplats - om nu den där flunsan var en engångsföreteelse.
Sedan Love kills vann har den stuvats om, hottats upp och putsats till och en safari bland Bellarosa-klipp på YouTube bekräftar att han är en betydligt vassare sångare än vad han förmådde visa i den nationella finalen - faktorer som bidrar till att jag ser ljust på de belgiska utsikterna i Malmö, trots att oddsen just nu placerar bidraget i den absoluta botten av resultatlistan. Love kills är ingen eurovisionvinnare, men en rätt skön och hyggligt up to date popbagatell som i kombination med Robertos valpiga framtoning mycket väl kan skrapa ihop ett gäng poäng i Malmö. Mitt grundtips blir att han med knapp marginal faktiskt fixar en belgisk finalplats - om nu den där flunsan var en engångsföreteelse.
Tvtittarna hade hela röstningsmakten i årets serbiska final i mars, vilket kanske förklarar årets serbiska val. Finalen vanns nämligen av trion Moje 3 bestående av hela prispallen från serbiska The Voice som gick i mål bara en dryg månad innan serberna gjorde sitt eurovisionval - Mirna Radulović tog hem segern där följd avNevena Božović och Sara Jovanović i den ordningen. Deras tävlingslåt Ljubav Je Svuda (Kärlek finns överallt) är dessutom skriven av en av jurymedlemmarna i The Voice - Saša Milošević Mare.
Jag gillar nästan alltid Serbiens bidrag, men den här gången blev det helt galet när serberna gick till val. Känslan när jag hör Ljubav Je Svuda är att tjejerna fortfarande tävlar mot varandra snarare än uppträder som en grupp. Tre vibratomissbrukande solister som under tre minuter battlar om vem som är röststarkast i en substanslös och billigt producerad wailfest medan de åmar sig till en ursäkt till melodi. Tjejerna harju rösterna, men efter den inledande halvminuten orkar jag bara inte lyssna vidare på det omotiverade gapandet. Med flera goda grannar och sista startnumret i semin finns en del som talar för dem, men nä, jag vill inte tro att det här eländet når final.
Jag gillar nästan alltid Serbiens bidrag, men den här gången blev det helt galet när serberna gick till val. Känslan när jag hör Ljubav Je Svuda är att tjejerna fortfarande tävlar mot varandra snarare än uppträder som en grupp. Tre vibratomissbrukande solister som under tre minuter battlar om vem som är röststarkast i en substanslös och billigt producerad wailfest medan de åmar sig till en ursäkt till melodi. Tjejerna harju rösterna, men efter den inledande halvminuten orkar jag bara inte lyssna vidare på det omotiverade gapandet. Med flera goda grannar och sista startnumret i semin finns en del som talar för dem, men nä, jag vill inte tro att det här eländet når final.
Efter tre år på raken av misslyckade försök att vinna Lettlands uttagning deltog den här gången duon PeR för säkerhets skull med två bidrag i Dziesma. Båda tog sig till final och den ena, Here We Go, vann såväl juryns som tvtittarnas gillande till den grad att den vann finalen med högsta möjliga poäng. Duon med det märkliga namnet - PeR är en förkortning av Please Explain the Rhythm - startade som en trio för sex år sedan men är sedan två år alltså en duo bestående av Ralfs Eilands och Edmunds Rasmanis.
Here We Go kommer att bli en perfekt inledning av den andra semin! Den drivande och rättframma poplåten med ett beatboxsolo som unik säljpunkt lär garanterat höja stämningen från start i Malmö Arena - desto svårare känns det att bedöma i vilken mån den får tittare och jury att släppa ifrån sig röster och poäng. Kommer den att ligga kvar i minnet som semins rivstart - eller avfärdas den som banalt bröt med rappakaljatext? Själv tycker jag låten funkar hyggligt, men utan att lyckas stå sig i konkurrensen med starkare bidrag. Nej, grundtipset blir allt att det blir ännu en inte särskilt smickrande lettisk placering i år.
Here We Go kommer att bli en perfekt inledning av den andra semin! Den drivande och rättframma poplåten med ett beatboxsolo som unik säljpunkt lär garanterat höja stämningen från start i Malmö Arena - desto svårare känns det att bedöma i vilken mån den får tittare och jury att släppa ifrån sig röster och poäng. Kommer den att ligga kvar i minnet som semins rivstart - eller avfärdas den som banalt bröt med rappakaljatext? Själv tycker jag låten funkar hyggligt, men utan att lyckas stå sig i konkurrensen med starkare bidrag. Nej, grundtipset blir allt att det blir ännu en inte särskilt smickrande lettisk placering i år.
Temat i Crisalide (Vola) är personlig utveckling, från titelns puppa till den fulla potentialen som den flygande fjärilen - vilket också illustreras i låtens uppbyggnad. Under de två första minuterna är den en finstämd ballad för att sedan oväntat brista ut i händerna-i-luften-schlager, ett upplägg som visserligen känns rätt schizofrent, men som säkert lär få tvtittarna att vakna till hemma i tvsofforna. Frågan är vad de tänker när de vaknar... Många eurovisionfans med mig verkar ha lagt sig platt för låten - men jag är rädd att det här är lite för eurovisionish för att kunna bli särskilt mycket mer än just en fanfavorit i Malmö. Får man till ett smakfullt scennummer tror jag dock att Monettas utveckling från puppa till fjäril kommer att funka tillräckligt bra för en sanmarinesisk finaldebut i maj.
I mellandagarna meddelades från Makedonien att man internt utsett Esma Redžepova och Vlatko Lozanoski som sina representanter till Malmö. Mångsysslerskan Esma fyller 70 i år och har en milslång meritlista som bland annat rymmer 20 album, 9'000 konserter i 30 länder sex filmroller och dubbla nomineringar för Nobels fredspris för sitt humanitära och filantropiska engagemang. 27-årige Vlatko hördes först i den tvsända talangtävlingen Mak Dzvezdi för fem år sedan och har sedan dess etablerat sig som artist och vunnit flera prestigefyllda priser hemma i Makedonien. I februari presenterades deras tävlingslåt Imperija som dock snabbt drogs tillbaka efter stark kritik på hemmaplan, både på låten i sig och på videon som låten presenterades i. Istället ersattes den i sista stund med Pred Da Se Razdeni (Innan soluppgången).
Jag tycker låtbytet är trist - Imperija var betydligt mer spännande och lyfte fram och förde samman de båda sångarnas särart på ett helt annat sätt än ersättaren lyckas göra. Pred Da Se Razdeni känns snarare som en balkanballad till ett beat framförd av Vlatko (som för övrigt uppträder under artistnamnet Lozano) där Esma dyker upp som en rejält udda körsångerska än som en lyckad duett. Resultatet är inte heltokigt, men jag tycker att man slarvar bort potentialen i det oväntade mötet. Med alla goda grannar i den andra semin tror jag det är rätt kört för Makedonien att nå final i år - appealen utanför de länderna är förmodligen rätt begränsad för Pred Da Se Razdeni.
Jag tycker låtbytet är trist - Imperija var betydligt mer spännande och lyfte fram och förde samman de båda sångarnas särart på ett helt annat sätt än ersättaren lyckas göra. Pred Da Se Razdeni känns snarare som en balkanballad till ett beat framförd av Vlatko (som för övrigt uppträder under artistnamnet Lozano) där Esma dyker upp som en rejält udda körsångerska än som en lyckad duett. Resultatet är inte heltokigt, men jag tycker att man slarvar bort potentialen i det oväntade mötet. Med alla goda grannar i den andra semin tror jag det är rätt kört för Makedonien att nå final i år - appealen utanför de länderna är förmodligen rätt begränsad för Pred Da Se Razdeni.
Azerbajdzjan använde i år för tredje året uttagningsformatet Milli Seçim turu, en åtta veckor lång talangjakt med dagliga sändningar, för att plocka fram sin artist för Eurovision Song Contest. I finalen i mars förseddes de tio framvaskade talangerna med vars en originallåt, varav den 21-årige Farid Mammadov vann störst gillande hos tvtittarna och den röstande juryn med sin ballad Hold Me. Ballard står för texten tillsammans med Ralph Charlie Al Fahel medan musiken är komponerad av grekenDimitrios Kontopoulos som också låg bakom Sakis Rouvas This is the night 2009 och producerade Ukrainas Shady Lady med Ani Lorak 2006 och förra årets vitryska bidragWe are the winners med LiteSound.
Azererna har ett imponerande facit av idel topptioplaceringar i Eurovision Song Contest så här långt - och inte mycket talar emot att man ska kunna göra om tricket i år igen med sin tvålfagre sångare och strömlinjeformade ballad. Låten må vara mer en än smula förutsägbar, men den lär också vara brett säljande. Det enda som talar emot det azeriska bidraget är att sången inte var klockren i den nationella finalen, men inte värre än att jag tror man fixar till det i tid för final - för dit lär man ta sig i år igen. Själv tycker jag det här är i kletigaste laget, men att man trots det lyckas balansera på rätt sida pekoraldiket - lite för safe för att bli en stor favorit, men en helt ok eurovisionstyle popballad.
Azererna har ett imponerande facit av idel topptioplaceringar i Eurovision Song Contest så här långt - och inte mycket talar emot att man ska kunna göra om tricket i år igen med sin tvålfagre sångare och strömlinjeformade ballad. Låten må vara mer en än smula förutsägbar, men den lär också vara brett säljande. Det enda som talar emot det azeriska bidraget är att sången inte var klockren i den nationella finalen, men inte värre än att jag tror man fixar till det i tid för final - för dit lär man ta sig i år igen. Själv tycker jag det här är i kletigaste laget, men att man trots det lyckas balansera på rätt sida pekoraldiket - lite för safe för att bli en stor favorit, men en helt ok eurovisionstyle popballad.
När juryn avlagt sina röster delade tre bidrag på förstaplatsen, men när sedan hela 38,6% av tvtittarnas röster hamnade hos Krista Siegfrids Marry Me rådde det ingen tvekan om vem som tagit hem segern - Finland skickar gladpop med bröllopstema till Malmö!
Det kändes lite otippat att Finland föll för en glad och energisk poplåt - eller om de som jag kanske snarare föll för en färgstark sångerska med attityd och lyskraft. Inget större fel på låten i sig, den är en glad bagatell med singalongkvaliteter och skönt dingdong - men den kräver ändå en Krista för att lysa. Låten har kritiserats för att vara en feministisk hejaklacksvisa för den inte helt lyckade texten om tjejen som lägger sig platt för att få bli gift med mannen hon vill ha, och även om Krista knappast framstår som ett självutplånande offer är det tänkbart att temat ställer till det i Malmö. För min del tycker jag att låten snabbt blev en smula tjatig, men går man på mitt första intryck så bör finalchansen finnas där. Låten sätter sig snabbt och Krista som brud syns och tar plats. Grundtipset blir att man kniper en av de sista finalplatserna, men gjutet känns det inte och topplaceringarna känns långt borta.
Det kändes lite otippat att Finland föll för en glad och energisk poplåt - eller om de som jag kanske snarare föll för en färgstark sångerska med attityd och lyskraft. Inget större fel på låten i sig, den är en glad bagatell med singalongkvaliteter och skönt dingdong - men den kräver ändå en Krista för att lysa. Låten har kritiserats för att vara en feministisk hejaklacksvisa för den inte helt lyckade texten om tjejen som lägger sig platt för att få bli gift med mannen hon vill ha, och även om Krista knappast framstår som ett självutplånande offer är det tänkbart att temat ställer till det i Malmö. För min del tycker jag att låten snabbt blev en smula tjatig, men går man på mitt första intryck så bör finalchansen finnas där. Låten sätter sig snabbt och Krista som brud syns och tar plats. Grundtipset blir att man kniper en av de sista finalplatserna, men gjutet känns det inte och topplaceringarna känns långt borta.
I Maltas final var nämligen den svenskmaltesiske Idol-vinnaren Kevin Borg en av de tävlande med en ballad skriven av svenskar. Trots att Needing you som den heter fick högst poäng av de röstande tvtittarna så räckte det inte till seger - juryn hade nämligen en stor favorit vilket övertrumfade poängen från tittarna; den 23-årige läkaren och hobbyartisten Gianluca Bezzina med låten Tomorrow som alltså representerar Malta i Malmö i maj.
Jag tycker malteserna valde helt rätt. Visserligen påminner låten mig ett gäng omTrains hit Hey soul sister och nog är Gianluca en smula oslipad som artist, men i årets startfält finns ingen konkurrens alls i klassen enkla feelgoodlåtar och Gianlucas leende och chosefria charm förlåter en hel del av den där valpigheten på scenen. Låtens text om Jeremy och hans resultatlösa jakt på den där tjejen som alltid är lika långt borta som imorgon må inte tåla någon djupare analys, men refrängen sitter som en smäck - i mitt huvud har den gjort det i drygt två månader nu. Lyckas man förmedla känslan i videon på scenen i Malmö tippar jag finalplats och kanske till och med en riktigt hygglig placering där - men det hänger allt på hur och om man lyckas få till det på scenen.
Jag tycker malteserna valde helt rätt. Visserligen påminner låten mig ett gäng omTrains hit Hey soul sister och nog är Gianluca en smula oslipad som artist, men i årets startfält finns ingen konkurrens alls i klassen enkla feelgoodlåtar och Gianlucas leende och chosefria charm förlåter en hel del av den där valpigheten på scenen. Låtens text om Jeremy och hans resultatlösa jakt på den där tjejen som alltid är lika långt borta som imorgon må inte tåla någon djupare analys, men refrängen sitter som en smäck - i mitt huvud har den gjort det i drygt två månader nu. Lyckas man förmedla känslan i videon på scenen i Malmö tippar jag finalplats och kanske till och med en riktigt hygglig placering där - men det hänger allt på hur och om man lyckas få till det på scenen.
Jisses, det var nog det längsta inlägg jag sett i bloggspace!